Jag lever fortfarande i min glasbubbla, där verkligheten trycker sig mot rutan med sina fula trynen. Jag försöker att bara titta bort, när det bli för jobbigt.
För många år sedan, innan jag träffade Den Andre, fanns det en man som brukade ta kontakt med mig varje gång han var i min stad, där jag bodde då. I början var det våra arbeten och gemensamma yrkesmässiga intressen som utgjorde anledningen, men efter ett tag kröp det fram att han var förälskad i mig. Jag kände det inte så, och jag berättade det för honom också. Han sa att han gärna ville fortsätta att ha kontakt med mig ändå, på det kollegiala planet. Vi träffades och åt lunch, kanske ett par gånger till, men sedan ringde jag honom och sa att jag tyckte att det kändes jobbigt, efter det han hade berättat, och att jag tyckte att det var bäst att vi slutade ha kontakt.
För ett tag sedan stötte jag på honom i Staden. Nu har han börjat kontakta mig igen, och jag känner att vi har hamnat i exakt samma läge en gång till. Han är, eller verkar åtminstone vara, väldigt förälskad och angelägen, och jag känner mig oerhört besvärad. Jag sa redan från början att jag och Maken är väldigt bestämda när det gäller att vårda vårt förhållande, och att det inte finns några andra planer. Han säger att det är helt ok, och att han gärna bara vill vara vän på ett neutralt plan. Skitjobbigt, för jag märker att han innerst inne hoppas på något annat. Jag känner mig olustig och obekväm med den vetskapen. Vad ska jag göra? Ska jag vara stenhård och säga "ring aldrig mer"?