Jag har kommit välbehållen hem, och sitter nu i soffan, med hunden fridfullt sovande under mina ben. Dagens inköpta ostar har avnjutits tillsammans med ett glas rött, och det är alldeles lugnt och skönt. Maken ligger i den andra soffan och verkar må väldigt bra, han också.
Det är verkligen en stor kontrast till hur det var för bara ett litet tag sedan, när jag skulle lämna kontoret i stora Staden. Plötsligt insåg jag att det är nya tider nu under sommaren. Jag fick väldigt bråttom. Jag hade sex minuter tills tåget skulle gå. Det hade inte varit något problem i normala fall.
Har du sett Wallace och hans hund Gromit i filmen "Wrong Trousers"? Den är bra. Riktigt kul med den kriminella pingvinen som flyttar in och tar över.
Jag packade ner min dator, tog ut osten ur kylskåpet och sprang ut i storstadsvimlet. Jag sprang fort, som jag brukar, ända tills jag kände att jag höll på att tappa mina trosor. Jag hade, dagen till ära, valt ett par sömlösa, släta och ytterst mjuka trosor som sitter som en andra hud och inte syns under ens den mest avslöjande klänning. Enda nackdelen med dessa trosor upptäckte jag idag: Man kan inte springa med dem, för då ramlar de ofelbart ner till knäna. Inte bra. Jag fick börja gå återhållet med en hand diskret placerad på övre delen av låret för att hindra ytterligare förfall.
Alltså hann jag inte till tåget. Fick istället hetsa en taxichaufför att köra väldigt fort till flyget samtidigt som jag ringde till flyget och försökte övertala dem att inte stänga gaten innan jag kommit fram.
Jag kom med. Men det kostade 490 kronor. Min tröst är att det finns erfarenheter som är mer dyrköpta än denna. Och det slutade bra i alla fall.