Livet, så som det förväntas
När jag kom hem, pratade jag i telefon, skrev lite, Skypade.
Tja. Det är så det rullar på.
Men i bakgrunden finns det något, som ett svagt surrande, en ihållande ton, ett färgat ljus eller svag lukt. Något som knappt märks när man är fullt upptagen, men inte går att undvika så fort man stannar upp, tystnar eller tar ett djupt andetag.
Det är jag. Så som jag är innerst inne.
Tankar, drömmar, kärlek, rädslor, sorg, ånger, längtan, hopp... Släpper jag fram det blir det öronbedövande. Ohanterligt.
Bäst att jobba på. I morgon har jag möten hela dagen, massor att skriva. Det är lugnt.
Allt är lugnt.
Testa att göra tvärt om: tänk färdigt en del av tankarna. Om det bara är tankar av oro brukar dom spricka när man gör så.
Det finns ett begrepp man kallar för förväntansneuros. Det låter ruggigt, men resfeber är en sådan, förväntan om vad som händer i helgen kan ge oro, blir det ett paradis eller ett helvete? Den kommer även när det är något positivt man väntar på. Kan liknas vid längtan efter något. Om man inte kan visualisera eller formulera vad det är man väntar på blir det till ett själsligt tinnitus som hela tiden surrar som du säger. Det tar energi. Magnus råd låter bra, ta tid och släpp inte in en massa onödiga stimuli så frigör du tankens kraft att lösa problemet. Tyvärr har vi bara en processor och bara en hårddisk, annars hade man ju kunnat swappa lite.... Om det inte bara är tankar så kan det resultera i något påtagligt som du kan formulera. Då har du kommit en bit på väg. Ett annat sätt är att ha det kämpigt ett tag och stå ut med det, utan mina amatörråd. :)
Det låter ju bra att allt är lugnt....
Kram