Jag har varit på förvånansvärt bra humör idag. Efter jobbet var jag ute på en lång runda med hunden. Jag gick den vanliga vägen vid havet. Den är helt enkelt bäst. Nu visste jag att Den Andre inte skulle vara hemma så jag kunde riskfritt gå där utan att behöva bli attackerad av Den Andra kvinnan för att jag gick på "fel ställe" enligt henne.

Men bara att jag tänkte den tanken kändes lite som en belastning, för det ledde till att jag började tänka på andra saker som jag skulle vilja göra och säga. Det var delvis tankar av hämnd blandat med viss illvilja, och jag kände att så länge sådana tankar dyker upp, har jag inte helt släppt allting. Det kommer nog att ta ett tag till. Det har faktiskt inte gått så många dagar, så det kanske inte är att förvänta.

Mer än fyra år av hopp och förtvivlan, hat och förälskelse, tro och misstänksamhet, i ett virrvarr av lögner, manipulation och självbedrägeri, kan inte bara suddas ut på några dagar. Speciellt inte när det fått så kännbara, påtagliga effekter i ens vardag, med relationer till andra osv. som det fått för min del.

Det måste nog få ta sin tid. Precis som med vilket sorgearbete som helst. Men det är ändå på väg åt rätt håll.