Inte ens nåt "oskyldigt"
Jag inser att jag måste vara oerhört konsekvent med Den Andre. Han kommer att försöka bryta ner mig om han får minsta lilla möjlighet. Idag sa jag till honom igen att han inte får komma med förslag om att vi ska göra saker tillsammans. Inte ens så "oskyldiga" saker som att äta tillsammans i Staden eller åka motorcykel. Han får absolut inte komma med sexuella anspelningar, som han gjort en hel del. Jag orkar helt enkelt inte med det och jag tycker det visar brist på respekt.
Idag sa han att orsaken till att han hållit fast vid Den Andra Kvinnan så länge var att de har bra sex, men att de är så olika att ett liv tillsammans inte skulle fungera. Han sa att han inte kan prata med henne som han kan med mig. Hon går alltid i försvarsställning och blir aggressiv. (Jo, tjena, det har jag märkt av de få samtal jag har haft med henne. Rabiat, skulle jag vilja säga.) Jag tror att han sockrar mig nu med att säga sådana saker för att han tror att jag ska mjukna igen.
Han är väldigt skicklig på att göra det så där så att det verkar omedvetet, men jag känner igen taktiken, och den här gången kan ingenting få mig att gå på det.
Middag med Magistern
Jag hade träff med Magistern, min återfunne lärare från högstadiet, i onsdagskväll. Det var första gången vi träffades sedan hans besök hos oss. Det var tyvärr väldigt trist väder, annars hade vi tänkte promenera på [Stor Park] och äta en bit på en av matställena. Istället sniglade vi oss genom alla köer in till stan och parkerade där jag bor. Sedan gick vi till en libanesisk restaurant, som jag brukar passera ibland, och tänkt besöka länge.
Det var helt ok. Lugnt och stillsamt. Magisterns telefon avbröt oss då och då i våra djupsinninga dskussioner, för att hans trånsjuka kördamer inte kan klara sig utan honom. Själv fick jag sms från Den Andre med frågan "Hungrig???" Jag skrev tillbaka att jag redan ätit. Lite kort och tråkigt, så där, så att han inte skulle känna sig uppmuntrad att komma med andra förslag. Det gjorde han inte heller.
Som sagt, vi diskuterade rätt mycket om livet och dess beståndsdelar och betraktelser. Jag känner ibland att jag blir lite frustrerad därför att jag inser att det är så lite jag kan påverka. Jag befinner mig i en sele jag omöjligen kan få av mig. Det känns begränsande, men om jag kan försöka vrida mitt perspektiv, skulle jag kunna se den som en säkerhetsanordning, en skyddssele. Då skulle det bli något mer positivt.
Jag försöker.
Det var helt ok. Lugnt och stillsamt. Magisterns telefon avbröt oss då och då i våra djupsinninga dskussioner, för att hans trånsjuka kördamer inte kan klara sig utan honom. Själv fick jag sms från Den Andre med frågan "Hungrig???" Jag skrev tillbaka att jag redan ätit. Lite kort och tråkigt, så där, så att han inte skulle känna sig uppmuntrad att komma med andra förslag. Det gjorde han inte heller.
Som sagt, vi diskuterade rätt mycket om livet och dess beståndsdelar och betraktelser. Jag känner ibland att jag blir lite frustrerad därför att jag inser att det är så lite jag kan påverka. Jag befinner mig i en sele jag omöjligen kan få av mig. Det känns begränsande, men om jag kan försöka vrida mitt perspektiv, skulle jag kunna se den som en säkerhetsanordning, en skyddssele. Då skulle det bli något mer positivt.
Jag försöker.
Min extrafamilj har utökats
Hos Mamman och Dottern funkar det fortfarande bra, fast familjen har utökats med Pappan de senaste veckorna. Han skulle ha åkt tillbaka redan, och tagit Dottern med sig, men det blev förkjutet på grund av hans besvär efter en liten operation som han gått igenom. Besvären ska väl helst vara någorlunda under kontroll innan man flyger iväg till Dubai och liknande länder på semester.
Igår kväll hade vi riktig myskväll hela familjen. Vi såg på Morden i Midsummer och åt lite kurdiskt godis gjort på någon sorts kåda, med pistagenötter i. Det var gott. Det smakade lite svagt av ingefära och kryddnejlika och var segt och tuggvänligt. Mamman bjöd på en whiskey.
Innan jag somnade ringde jag Maken. Jag vill inte att han ska oroa sig för mig.
Jag har inte hört ett ljud från Den Andre, och det känns rätt bra, faktiskt. Förut kunde jag känna en sorts saknad, men jag märker att det försvinner mer och mer.
Nu är det väl mest att jag tycker synd om honom, för att han förstört sitt liv. Men jag hade varit i exakt samma situation om inte Maken varit så oerhört förlåtande och tålig.
Igår kväll hade vi riktig myskväll hela familjen. Vi såg på Morden i Midsummer och åt lite kurdiskt godis gjort på någon sorts kåda, med pistagenötter i. Det var gott. Det smakade lite svagt av ingefära och kryddnejlika och var segt och tuggvänligt. Mamman bjöd på en whiskey.
Innan jag somnade ringde jag Maken. Jag vill inte att han ska oroa sig för mig.
Jag har inte hört ett ljud från Den Andre, och det känns rätt bra, faktiskt. Förut kunde jag känna en sorts saknad, men jag märker att det försvinner mer och mer.
Nu är det väl mest att jag tycker synd om honom, för att han förstört sitt liv. Men jag hade varit i exakt samma situation om inte Maken varit så oerhört förlåtande och tålig.
Efter sol kommer regn...
Idag är det verkligen för trist. Det gäller att inte låta sig påverkas alltför mycket av hur det ser ut utanför fönstret. Från kontoret ser jag de stackars lapplisorna gå omkring i sina otympliga overaller. Det kan inte vara kul. Men det jobbet kanske passar bättre in en sån här dag, när det mesta ändå är piss.
Men jag ska inte klaga. Ibland tänker jag att jag har det oförskämt bra. Det finns så många som kämpar hårt och som råkar ut för det ena värre än det andra, eller bara tycks ha en massa otur i livet. Människor föds till så olika förutsättningar och det finns ingen rättvisa.
Det gick ut en förfrågan om att ställa upp som styrelseledamot i en ideell förening som hjälper barn i Asien. Det är sådant jag ibland känner för att göra, om jag trodde att jag kunde bidra med något. I det här fallet skulle man vara bra på marknadsföring för att nå ut till företag för att få sponsring, och det vet jag inte om jag är, direkt. jag har många gånger suttit i andra änden, förstås, och varit den som sagt jag eller nej till att ge sponsring. Och det är min själ inte lätt. Att säga nej, alltså. Men ibland måste man det. Det går inte annars. Men hur väljer man?
Vi (jag) drog upp en policy som skulle gälla för företaget, där vi definierade kriterier för vilka som skulle kunna bli aktuella. Då blev det lite lättare att selektera, och man kunde alltid skydda sig bakom policyn....
Nu slipper jag den typen av frågeställningar och det har ersatts av andra, som man får börja från början och lära sig hantera. Det är väl det som kallas personlig utveckling, eller?
Men jag ska inte klaga. Ibland tänker jag att jag har det oförskämt bra. Det finns så många som kämpar hårt och som råkar ut för det ena värre än det andra, eller bara tycks ha en massa otur i livet. Människor föds till så olika förutsättningar och det finns ingen rättvisa.
Det gick ut en förfrågan om att ställa upp som styrelseledamot i en ideell förening som hjälper barn i Asien. Det är sådant jag ibland känner för att göra, om jag trodde att jag kunde bidra med något. I det här fallet skulle man vara bra på marknadsföring för att nå ut till företag för att få sponsring, och det vet jag inte om jag är, direkt. jag har många gånger suttit i andra änden, förstås, och varit den som sagt jag eller nej till att ge sponsring. Och det är min själ inte lätt. Att säga nej, alltså. Men ibland måste man det. Det går inte annars. Men hur väljer man?
Vi (jag) drog upp en policy som skulle gälla för företaget, där vi definierade kriterier för vilka som skulle kunna bli aktuella. Då blev det lite lättare att selektera, och man kunde alltid skydda sig bakom policyn....
Nu slipper jag den typen av frågeställningar och det har ersatts av andra, som man får börja från början och lära sig hantera. Det är väl det som kallas personlig utveckling, eller?
Solsken ute, solsken inne
Det är fantastiskt väder idag. Igår var en härlig kväll. Jag tog en lång promenad på [Stor park] och det var så vindstilla och varmt. På vägen hittade jag en skobutik, som jag tänkte kasta mig över nu på väg hem från jobbet. Det ska bli kul. Livet i Staden har sina fördelar.
Jag är på bra humör. Det har varit givande möten med olika kollegor idag, och ibland känns det som att jag åstadkommer något.
Igår fick jag Dottern att plocka undan i köket innan Mamman kom hem från jobbet. Det var första gången det hände. Då kände jag också att jag åstadkommit nåt. En sorts mikrorevolution.
Jag är på bra humör. Det har varit givande möten med olika kollegor idag, och ibland känns det som att jag åstadkommer något.
Igår fick jag Dottern att plocka undan i köket innan Mamman kom hem från jobbet. Det var första gången det hände. Då kände jag också att jag åstadkommit nåt. En sorts mikrorevolution.
Tack, Irene
Med din kommentar satte du fingret på en sak som jag inte direkt har uttalat för mig själv, men tanken har nog funnits lite underförstått: Förnuftsmässigt vill jag satsa Maken. Han är en bra människa, jag tycker om honom och vi har ett bra liv ihop. Men någonstans inom mig har jag en oro, eller en sorts längtan, som gör att jag handlar mot mitt förnuft och söker mig bort. Det är den känslan som ställt till lmycket elände, och som gör att jag har svårt att slå mig till ro med Maken igen. Men jag tänker, att om jag fortsätter att jobba på det, så kommer jag att klara det, och jag kommer att få en större inre frid med tiden.
Jag tänkte mycket på varför jag lät Den Andre komma hem till mig. Jag har även diskuterat det Maken, som tyckte att jag hade hål i huvudet förstås, som bjöd hem honom.
Jag tror att jag ville visa att jag har det bra utan honom. Att jag inte är beroende av honom och att jag kan stå emot hans inviter. Det var visserligen att leka med elden, säkert, men jag hade aldirg en tanke på att det skulle bli något mellan honom och mig igen, och det kommer det inte att bli heller.
Det kändes liksom bra att han tyckte att det var lite jobbigt att se att vi har ett fint hem tillsammmans, där vi trivs tillsammans, trots alla hans knep för att få det att krackelera.
Sedan får jag väl erkänna att det var dumt, ändå, speciellt med tanke på att Maken tog ganska illa vid sig för att jag gjorde det. Han har ändå redan fått stå ut med så mycket, så att det räcker och blir över.
Men en sak är säker: Det blir inte jag och Den Andre igen. Så är det bara.
Jag tänkte mycket på varför jag lät Den Andre komma hem till mig. Jag har även diskuterat det Maken, som tyckte att jag hade hål i huvudet förstås, som bjöd hem honom.
Jag tror att jag ville visa att jag har det bra utan honom. Att jag inte är beroende av honom och att jag kan stå emot hans inviter. Det var visserligen att leka med elden, säkert, men jag hade aldirg en tanke på att det skulle bli något mellan honom och mig igen, och det kommer det inte att bli heller.
Det kändes liksom bra att han tyckte att det var lite jobbigt att se att vi har ett fint hem tillsammmans, där vi trivs tillsammans, trots alla hans knep för att få det att krackelera.
Sedan får jag väl erkänna att det var dumt, ändå, speciellt med tanke på att Maken tog ganska illa vid sig för att jag gjorde det. Han har ändå redan fått stå ut med så mycket, så att det räcker och blir över.
Men en sak är säker: Det blir inte jag och Den Andre igen. Så är det bara.
En fundering
Jag funderar mycket på vad jag och Den Andre pratade om idag. Ibland tänker han djupt på saker och då är han väldigt analytisk. Man skulle annars lätt kunna bedra sig och tro att han är lika ytlig som ett oljespill i en vattenpöl, men det beror snarare på att han avskärmar sig från kontakten med sitt djupare inre. Det blir för jobbigt, helt enkelt.
Men idag var han inte alls sådan. Det kändes väldigt bra. Som att vi kunde prata på riktigt, och han sa hur han verkligen kände det, ärligt. Det är den människan, inte den ytliga, som jag tycker om.
Nu känner jag mig usel för att jag träffade honom, även fast vi inte hittade på några direkta dumheter. Om Maken skulle få reda på det, skulle han inte bli glad.
Samtidigt känns det som en del i en bearbetningsprocess. Eller lurar jag mig själv? Det kanske bara är en del av en ny nedbrytningsprocess? Det är bäst att passa sig. Den Andre har haft förmågan att krypa in under skinnet på mig tidigare, när jag bestämt mig för att det är slut mellan oss.
Jag skrev till honom igår att jag inte kommer att finna mig i att fylla någon ersättningsfunktion nu när han blivit dumpad av Den Andra kvinnan. Att jag blivit klokare än så. Jag hoppas att det fortsätter att vara sant. Jag ska se till att det förblir sant.
Men idag var han inte alls sådan. Det kändes väldigt bra. Som att vi kunde prata på riktigt, och han sa hur han verkligen kände det, ärligt. Det är den människan, inte den ytliga, som jag tycker om.
Nu känner jag mig usel för att jag träffade honom, även fast vi inte hittade på några direkta dumheter. Om Maken skulle få reda på det, skulle han inte bli glad.
Samtidigt känns det som en del i en bearbetningsprocess. Eller lurar jag mig själv? Det kanske bara är en del av en ny nedbrytningsprocess? Det är bäst att passa sig. Den Andre har haft förmågan att krypa in under skinnet på mig tidigare, när jag bestämt mig för att det är slut mellan oss.
Jag skrev till honom igår att jag inte kommer att finna mig i att fylla någon ersättningsfunktion nu när han blivit dumpad av Den Andra kvinnan. Att jag blivit klokare än så. Jag hoppas att det fortsätter att vara sant. Jag ska se till att det förblir sant.
Ensam hemma
Maken har varit på uppdrag idag. jag gick upp tidigt och hjälpte honom att komma iväg. Jag hade huvudvärk, vilket jag inte så ofta har faktiskt. Jag trodde att det skulle gå över när jag fått frukost och varit uppe ett tag, så jag pysslade hemma, städade och plockade undan, men efter ett tag var jag tvungen att gå och lägga mig för det kändes som att jag skulle kräkas.
Jag smsade till Maken och fick tips om vilken tablett jag skulle ta. Han har ofta ont ihuvudet och migrän, så vi har liksom inga "normala" värktabletter hemma.
Det blev bättre och jag krattade i trädgården, klippte lite grenat och rensade lite ogräs. Fåglarna har haft bajfest på vissa ställe på altanen så jag har skurat bort det också.
Faktiskt har jag varit riktigt flitig.
Det enda oduktiga jag har gjort, var att jag bjöd Den Andre på kaffe. Han har aldrig varit hemma hos oss, utom på det första stället vi bodde. Jag kände att jag ville att han skulle se hur jag bor. Egentligen vet jag inte varför det känns så viktigt, men jag tror att det har att göra med att hur man ordnar sitt hem återspeglar mycket av vem man är som människa, och jag ville att han skulle se den sidan av mig.
Han sa till mig att han egentligen inte ville se det, att det kändes jobbigt eftersom jag inte är en kompis vilken som helst. Han tyckte att vi bor jättefint, men att det till och med var svårt att säga det.
Jag blev lite förvånad faktiskt. Jag trodde inte han brydde sig. Att ingeting spelade någon roll för honom när det gäller mig. Men tydligen gör det det ändå. Det kändes lite skönt, som en bekräftelse på något sätt. Att allt inte varit fejk från hans sida, som Den Andra kvinnan ville göra gällande.
Vi låg en stund i hängmattan tillsammans och pratade. Vi har en väldigt härlig hängmatta från sydamerika, som man kan ligga två. Det är så märkligt, att fast jag varit så förtvivlad på honom, och fast han har varit så arg på mig, känns det bra när vi pratar. När jag är nära honom, känner jag mig lycklig. Jag förstår inte varför.
Han tippade ur mig över sig själv ner på gräsmattan och smekte mig på ryggen. Jag pussade honom bara lite lätt, och drog mig undan. Det blir inget mer. Så är det bara. Jag tänker inte börja om och strula med honom. Det kan bara leda till elände.
Jag smsade till Maken och fick tips om vilken tablett jag skulle ta. Han har ofta ont ihuvudet och migrän, så vi har liksom inga "normala" värktabletter hemma.
Det blev bättre och jag krattade i trädgården, klippte lite grenat och rensade lite ogräs. Fåglarna har haft bajfest på vissa ställe på altanen så jag har skurat bort det också.
Faktiskt har jag varit riktigt flitig.
Det enda oduktiga jag har gjort, var att jag bjöd Den Andre på kaffe. Han har aldrig varit hemma hos oss, utom på det första stället vi bodde. Jag kände att jag ville att han skulle se hur jag bor. Egentligen vet jag inte varför det känns så viktigt, men jag tror att det har att göra med att hur man ordnar sitt hem återspeglar mycket av vem man är som människa, och jag ville att han skulle se den sidan av mig.
Han sa till mig att han egentligen inte ville se det, att det kändes jobbigt eftersom jag inte är en kompis vilken som helst. Han tyckte att vi bor jättefint, men att det till och med var svårt att säga det.
Jag blev lite förvånad faktiskt. Jag trodde inte han brydde sig. Att ingeting spelade någon roll för honom när det gäller mig. Men tydligen gör det det ändå. Det kändes lite skönt, som en bekräftelse på något sätt. Att allt inte varit fejk från hans sida, som Den Andra kvinnan ville göra gällande.
Vi låg en stund i hängmattan tillsammans och pratade. Vi har en väldigt härlig hängmatta från sydamerika, som man kan ligga två. Det är så märkligt, att fast jag varit så förtvivlad på honom, och fast han har varit så arg på mig, känns det bra när vi pratar. När jag är nära honom, känner jag mig lycklig. Jag förstår inte varför.
Han tippade ur mig över sig själv ner på gräsmattan och smekte mig på ryggen. Jag pussade honom bara lite lätt, och drog mig undan. Det blir inget mer. Så är det bara. Jag tänker inte börja om och strula med honom. Det kan bara leda till elände.
arg och less
Idag , eller egentligen igår, har jag hållit på och sms:at med Den Andre. Det började normalt och ganska neutralt, men efter ett tag kom han med förslag om att jag skulle komma hem till honom, med förespegling att jag skulle hjälpa honom med trädården, och när jag inte ville började han komma med snuskiga förslag. Jag blev riktigt sur.
Jag skrev ett par minst sagt uppriktiga sms, och fick en ursäkt till svar. Han ville gärna träffa mig, men ursäktade sig för de sexuella anspelningarna.
Nåväl, det är väl ok. Jag tror han har svårt att fatta vad han har gjort mig och hur det påverkar mig. Jag mår dåligt av att han tycks tro att jag fortfarande skulle gå med på vad som helst, eller som om ingenting spelar någon roll av allt som hänt.
Tröttsamt.
Jag skrev ett par minst sagt uppriktiga sms, och fick en ursäkt till svar. Han ville gärna träffa mig, men ursäktade sig för de sexuella anspelningarna.
Nåväl, det är väl ok. Jag tror han har svårt att fatta vad han har gjort mig och hur det påverkar mig. Jag mår dåligt av att han tycks tro att jag fortfarande skulle gå med på vad som helst, eller som om ingenting spelar någon roll av allt som hänt.
Tröttsamt.
Åka hem
Jag har jobbat klart för idag och ska strax åka till flygplatsen. Det ska blir riktigt skönt att komma hem och vara ledig ett tag. Tre dagar känns som en lyx, och dessutom kommer jag hem i normal tid idag. Om allt fungerar ska jag vara hemma före fem. Det händer aldrig annars.
Det ska tydligen inte bli så fint väder i helgen, men det gör inte så mycket. Om det regnar kan jag sitta inne och mysa, läsa och ta det lugnt.
Det är helt ok.
Det ska tydligen inte bli så fint väder i helgen, men det gör inte så mycket. Om det regnar kan jag sitta inne och mysa, läsa och ta det lugnt.
Det är helt ok.
Ny kollega
På flyget tillbaka till Staden träffade jag en relativt nyanställd kollega. Han har Den Andre som chef. Jag har träffat honom några gånger förut, och han är riktigt trevlig. Han satte sig bredvid mig och vi snackade hela vägen. Så det blev inget sova av. Till råga på allt tog flygningen drygt en timme längre tid än vanligt. Vi åkte med någon liten skorv från något obskyrt engelskt flygbolag, som jag aldrig hört talas om.
Väl framme, tog det ytterligare 45 minuter innan de fått bagaget på bandet. Det är ett elände det där med att man inte får ta med vätska genom säkerhetskontrollen. Bara för det måste man checka in bagaget och det tar evighets mycket längre tid jämt.
Nu börjar alla på kontoret ta lunch. Jag hör hur de smiter ut genom dörren en efter en. Det är för trist. Det finns ingen samordning alls. Hade varit trevligt om någon kunde komma förbi och säga "nu går vi!" Jag har mina kompisar, men de är ofta inte här. De som alltid är här, är de mest inbundna.
Idag känner jag mig ensam och längtar efter Den Andre. Jag kan inte hjälpa att jag saknar honom, kanske mest som kollega och kompis. Det andra har liksom dött ut.
Väl framme, tog det ytterligare 45 minuter innan de fått bagaget på bandet. Det är ett elände det där med att man inte får ta med vätska genom säkerhetskontrollen. Bara för det måste man checka in bagaget och det tar evighets mycket längre tid jämt.
Nu börjar alla på kontoret ta lunch. Jag hör hur de smiter ut genom dörren en efter en. Det är för trist. Det finns ingen samordning alls. Hade varit trevligt om någon kunde komma förbi och säga "nu går vi!" Jag har mina kompisar, men de är ofta inte här. De som alltid är här, är de mest inbundna.
Idag känner jag mig ensam och längtar efter Den Andre. Jag kan inte hjälpa att jag saknar honom, kanske mest som kollega och kompis. Det andra har liksom dött ut.
Jag vet vad jag saknar nu
Jag saknar spänning, romantik och sex. Det var det som jag fick av Den Andre. Om jag ska leva ett liv i stillhet och vara trogen mot Maken, får jag finna mig i att vara utan. Simple facts.
Liten paus
Jag är ute på företagsbesök, har haft möte med ledningsgruppen på förmiddagen. Nu väntar jag på att alla ska bli klara så att vi kan gå på lunch. Mötet gick bra. Det känns som om alla upplever det som en befrielse att jag inte har med min dator, inte ens en sticka och inte visar en enda PowerPoint-bild. Själv upplever jag det som om att jag får mycket bättre kontakt med alla genom att vi ser på varandra när vi pratar istället för på en ointressant projektorduk.
Det kräver visserligen att jag inte är rädd att kasta mig ut i det okända i mötet med nya människor, men det är jag faktiskt inte. Jag känner mig rätt avslappnad, och jag tror att de slappnar av också. Det märks på att det blir öppna och bra diskussioner.
I kväll ska vi ut och äta, och sedan ha en utflykt upp på fjället och midnattssolen. Det blir sent, och sedan upptidigt i morgon bitti igen. Fullt ös hela dagen. Jag får sova på flyget ner till Staden.
Det kräver visserligen att jag inte är rädd att kasta mig ut i det okända i mötet med nya människor, men det är jag faktiskt inte. Jag känner mig rätt avslappnad, och jag tror att de slappnar av också. Det märks på att det blir öppna och bra diskussioner.
I kväll ska vi ut och äta, och sedan ha en utflykt upp på fjället och midnattssolen. Det blir sent, och sedan upptidigt i morgon bitti igen. Fullt ös hela dagen. Jag får sova på flyget ner till Staden.
I midnattssolens land
Det är lite konstigt, när man tänker på det. Jag flög hemifrån i morse, jobbade hela dagen i Staden, flög vidare norrut med 18:30-flyget, och nu ligger jag i sängen, uppallad med kuddar och med datorn på magen, så långt norrut man nästan kan komma i vårt avlånga land. Jag måst ha färdats gott och väl 160 mil.
Bredvid mig står en kall öl, och jag har det riktigt bra. En del har svårt att sova när det är ljust hela natten. Det har inte jag. Jag kommer att sova som en stock. No problem!
Min chef berättade idag att hon ska sluta sitt jobb och ta en tjänst i ett helt annat företag i sitt hemland. Vi har jobbat ihop i ungefär fyra månader. Hon har haft sitt nuvarande jobb i drygt ett år. Det kom lite överraskande. Men samtidigt inte. Det har nog inte varit helt enkelt för henne med alla resor och med språkhindret. Dessutom tror jag kanske att hon har haft lite svårt med kulturskillnaderna. Nåväl, jag tyckte att vi precis börjat funka rätt bra ihop och lärt känna varandra, så det känns lite trist på ett sätt. Nu vet man inte hur det blir.
Men det är nästan alltid lite kul och spännande med förändringar. Det kan gå åt pipan, eller så blir det riktigt bra, men oavsett hur det blir lär man sig något.
Jag var tvungen att ringa Den Andre och berätta. Han var på väg söderut i Europa. Jag funderade efteråt varför jag kände att jag var tvungen att prata med honom, men det är kanske inte så konstigt. Han har varit min chef i fem år, och min älskare till och från lika länge. Det finns ingen som känner mig så väl som han, dvs både som jobbmänniska och privatmänniska.
Han tyckte att jag skulle passa på och avancera, men jag är inte så säker på att jag vill det.. Det jobbet som hon har haft, är verkligen inte vad jag vill ha. Jag tycker det verkar tråkigt. För mycket lagstiftning, lobbying och politik. EU-tjafs, teoretiska modeller och byråkrati för hela slanten. Jag tror verkligen inte att det passar mig. Jag är en pragmatisk idealist (lite motsägelsefullt, kanske, men ändå...) med alldeles för mycket tilltro till det goda hos människan. Förmodligen skulle jag bli utbränd på en kafferast.
Det kanske är nu jag också ska sluta och starta min fårfarm? Eller mitt pensionat i Toscana?
Bredvid mig står en kall öl, och jag har det riktigt bra. En del har svårt att sova när det är ljust hela natten. Det har inte jag. Jag kommer att sova som en stock. No problem!
Min chef berättade idag att hon ska sluta sitt jobb och ta en tjänst i ett helt annat företag i sitt hemland. Vi har jobbat ihop i ungefär fyra månader. Hon har haft sitt nuvarande jobb i drygt ett år. Det kom lite överraskande. Men samtidigt inte. Det har nog inte varit helt enkelt för henne med alla resor och med språkhindret. Dessutom tror jag kanske att hon har haft lite svårt med kulturskillnaderna. Nåväl, jag tyckte att vi precis börjat funka rätt bra ihop och lärt känna varandra, så det känns lite trist på ett sätt. Nu vet man inte hur det blir.
Men det är nästan alltid lite kul och spännande med förändringar. Det kan gå åt pipan, eller så blir det riktigt bra, men oavsett hur det blir lär man sig något.
Jag var tvungen att ringa Den Andre och berätta. Han var på väg söderut i Europa. Jag funderade efteråt varför jag kände att jag var tvungen att prata med honom, men det är kanske inte så konstigt. Han har varit min chef i fem år, och min älskare till och från lika länge. Det finns ingen som känner mig så väl som han, dvs både som jobbmänniska och privatmänniska.
Han tyckte att jag skulle passa på och avancera, men jag är inte så säker på att jag vill det.. Det jobbet som hon har haft, är verkligen inte vad jag vill ha. Jag tycker det verkar tråkigt. För mycket lagstiftning, lobbying och politik. EU-tjafs, teoretiska modeller och byråkrati för hela slanten. Jag tror verkligen inte att det passar mig. Jag är en pragmatisk idealist (lite motsägelsefullt, kanske, men ändå...) med alldeles för mycket tilltro till det goda hos människan. Förmodligen skulle jag bli utbränd på en kafferast.
Det kanske är nu jag också ska sluta och starta min fårfarm? Eller mitt pensionat i Toscana?
Jag känner mig lycklig - är det fel?
Den senaste tiden har jag känt mig ganska tillfreds med tillvaron. Jag trivs enormt bra med vårt boende och jag tycker att jobbet flyter på som det ska. Jag har inte varit överdrivet effektiv, ska väl erkännas, men jag tror det är bra för mig att dra ner lite på prestationsångesten. Jag ser det som att jag mognat lite som människa, det här att jag kan acceptera att vissa dagar inte är på topp när det gäller effektiviteten.
När Den Andre hade sitt senaste utredande samtal med mig, påstod han att jag omöjligen kan vara lycklig, och om jag tror att jag är det ,så är det bara en form av självbedrägeri. Jag frågade om han missunnar mig. Det gör han inte, påstår han, men jag undrar...
Hur som helst är även lycka ganska relativt. Jag sa till honom att jämfört med den börda av skuld, den känsla av värdelöshet och den oro som jag hela tiden burit på så länge hans och mitt förhållande pågick, så känner jag mig oerhört befriad och lycklig. Sedan, att det fortfarande finns saker som inte är perfekta i Makens och mitt förhållande, eller att jag fortfarande dras med en del konsekvenser av det som varit, känns visserligen jobbigt ibland, men inte på långt när lika betungande.
Själv tycker ha att hans liv är förstört och att det är mitt fel, till stor del. Men jag tror att det sakta börjar gå upp för honom att inget av detta som hänt, skulle ha hänt om han låtit bli att ljuga och bedra.
Ska jag sluta blogga?
Min man vill att jag slutar blogga. Han tycker inte om känslan av att jag delar mina innersta tankar med okända människor "där ute". Han vill inte att jag har några kontakter som han inte känner till eller något "subliv", som han kallar det.
Jag har frågat på vilket sätt han tror att det kan skada honom eller oss, men han kan inte riktigt peka på det. Det är mer bara en känsla.
Frågan är om jag ska böja mig för hans önskemål och sluta blogga. Jag känner att bloggandet betyder mycket för mig. Det innebär en sorts terapi, och ett sätt att få lite struktur på sina tankar. Dessutom uppskattar jag oerhört mycket de kommentarer jag får ibland. De kan många gånger fungera som en väckarklocka.
Han tycker att jag har en skuld till honom genom det jag har gjort, och at jag borde anpassa mig till de krav han ställer på mig för att betala av på den skulden. Han har inte sagt det rent ut precis så, men jag uppfattar det på det sättet.
Han sa igår kväll att han har förlorat det mesta av det som han tyckt varit vikigt och gett upp så mycket för vårt förhållande, medan jag inte vill ändra på något för hans skull, inte ens sluta blogga. Den enda förändringen jag har gjort, är att jag slutat ha sex med Den Andre.
Är jag dum och självisk?
Jag borde kanske bara lägga mig platt i ren tacksamhet för att han fortfarande är beredd att leva med mig efter allt som jag har ställt till med?
Jag har frågat på vilket sätt han tror att det kan skada honom eller oss, men han kan inte riktigt peka på det. Det är mer bara en känsla.
Frågan är om jag ska böja mig för hans önskemål och sluta blogga. Jag känner att bloggandet betyder mycket för mig. Det innebär en sorts terapi, och ett sätt att få lite struktur på sina tankar. Dessutom uppskattar jag oerhört mycket de kommentarer jag får ibland. De kan många gånger fungera som en väckarklocka.
Han tycker att jag har en skuld till honom genom det jag har gjort, och at jag borde anpassa mig till de krav han ställer på mig för att betala av på den skulden. Han har inte sagt det rent ut precis så, men jag uppfattar det på det sättet.
Han sa igår kväll att han har förlorat det mesta av det som han tyckt varit vikigt och gett upp så mycket för vårt förhållande, medan jag inte vill ändra på något för hans skull, inte ens sluta blogga. Den enda förändringen jag har gjort, är att jag slutat ha sex med Den Andre.
Är jag dum och självisk?
Jag borde kanske bara lägga mig platt i ren tacksamhet för att han fortfarande är beredd att leva med mig efter allt som jag har ställt till med?
Måste vi prata?
Han kom direkt in på mitt rum, stängde dörren och satte sig, när han anlände idag, Den Andre. Han har börjat gå i samtalsterapi. Han säger att det gör honom stark. Bra för honom. Han var ovanligt öppen och berättade en massa saker för mig om Den Andra kvinnan, hur det går och vad hon har gjort.
Det visade sig att under hela tiden som han har strulat med mig, har hon strulat med både honom och en annan man. Utan att Den Andre visste om det till att börja med. Han kom på det, för att han hittade saker i hennes dator som tydde på det.
Han konfronterade både Den Andre mannen och henne. Hon påstod att det var slut och de fortsatte, men sedan visade det sig att det var inte riktigt slut ändå, osv.
Visst är det lite "katten på råttan" över allt det här? Det är inte utan att man måste dra lite på smilbanden och konstatera det tragikomiska.
Han tycks ha ett behov av att prata med mig, samtidigt som han vill undvika mig. Jag känner att jag mår lite dåligt av att prata med honom. Inte just medan jag gör det, utan efteråt. Det är precis som om det rör upp en massa dy inom mig. Mina känslor och tankar blir oklara och jag känner mig smutsig.
Samtidigt känner jag också ett visst behov av att venlitera saker och ting. Så det är lite svårt att bara avfärda honom, vilket jag tror skulle vara det allra bästa att göra, ändå.
Det visade sig att under hela tiden som han har strulat med mig, har hon strulat med både honom och en annan man. Utan att Den Andre visste om det till att börja med. Han kom på det, för att han hittade saker i hennes dator som tydde på det.
Han konfronterade både Den Andre mannen och henne. Hon påstod att det var slut och de fortsatte, men sedan visade det sig att det var inte riktigt slut ändå, osv.
Visst är det lite "katten på råttan" över allt det här? Det är inte utan att man måste dra lite på smilbanden och konstatera det tragikomiska.
Han tycks ha ett behov av att prata med mig, samtidigt som han vill undvika mig. Jag känner att jag mår lite dåligt av att prata med honom. Inte just medan jag gör det, utan efteråt. Det är precis som om det rör upp en massa dy inom mig. Mina känslor och tankar blir oklara och jag känner mig smutsig.
Samtidigt känner jag också ett visst behov av att venlitera saker och ting. Så det är lite svårt att bara avfärda honom, vilket jag tror skulle vara det allra bästa att göra, ändå.
Bortkastad dag
Jag skulle ha åkt med 6:20 flyget, men jag var så våldsamt trött att bokade om till 10:55. Det skulle jag inte ha gjort. Det planet hade trräffats av blixten, och fick inte tillstånd att starta igen förrän massor med kontroller gjorts och folk ända bort i Canada konsulterats. Vid fyratiden droppade jag in på kontoret, och då kände jag mig så lack att det var svårt att börja jobba. Bättre att gå hem och försöka jobba ikapp i morgon.
Jag mötte Den Andre på väg ut från kontoret, när jag skulle gå in. Han var förmodligen på väg dit där jag kom ifrån. Träffas vi inte mer än så kan man stå ut. Han hälsade, men såg lite sur ut. Skit samma.
Nu ska jag träffa Mamman och Dottern för första gången på flera veckor. Den frånskilda Pappan har kommit dit på besök den här vecka också.
Jag har tänkt att kläcka ur mig att jag fått en lägenhet nu, så att de kan förbereda sig på det.
Det är en massa student-oväsen på stan. Kul för dem.
Jag mötte Den Andre på väg ut från kontoret, när jag skulle gå in. Han var förmodligen på väg dit där jag kom ifrån. Träffas vi inte mer än så kan man stå ut. Han hälsade, men såg lite sur ut. Skit samma.
Nu ska jag träffa Mamman och Dottern för första gången på flera veckor. Den frånskilda Pappan har kommit dit på besök den här vecka också.
Jag har tänkt att kläcka ur mig att jag fått en lägenhet nu, så att de kan förbereda sig på det.
Det är en massa student-oväsen på stan. Kul för dem.
Klippa klor - ett trauma
Alla ni som har hund: Hur gör ni för att klippa klorna på era jyckar?
Jag drar mig i det längsta för att göra det på vår lilla terrier. Men nu på senaste tiden har grannarna börjat klaga på att hon rivs när hon hälsar på dem. Liten hund som hoppar på bara, shortsklädda ben med långa klor är inte bekvämt.
För att klippa klorna måste Maken hålla fast henne allt han orkar medan jag klipper så fort jag kan. Samtidigt ylar hunden ungefär som om vi torterar henne med rödglödgat järn. Det hörs i hela kvarteret. Vi tar paus efter en tass, för att hämta oss. Hunden får beröm och godis och vi känner oss som skurkar. Hon tycker att vi är det, också¨.Hon rycker till sig godiset och gömmer sig bakom någon buske i trädgården längst bort och vill absolut inte ha med oss att göra.
När vi hämtat oss lite är det dags för nästa tass. Det är så pass ansträngande att vi struntar i baktassarna.
Fattar ni?
Jag drar mig i det längsta för att göra det på vår lilla terrier. Men nu på senaste tiden har grannarna börjat klaga på att hon rivs när hon hälsar på dem. Liten hund som hoppar på bara, shortsklädda ben med långa klor är inte bekvämt.
För att klippa klorna måste Maken hålla fast henne allt han orkar medan jag klipper så fort jag kan. Samtidigt ylar hunden ungefär som om vi torterar henne med rödglödgat järn. Det hörs i hela kvarteret. Vi tar paus efter en tass, för att hämta oss. Hunden får beröm och godis och vi känner oss som skurkar. Hon tycker att vi är det, också¨.Hon rycker till sig godiset och gömmer sig bakom någon buske i trädgården längst bort och vill absolut inte ha med oss att göra.
När vi hämtat oss lite är det dags för nästa tass. Det är så pass ansträngande att vi struntar i baktassarna.
Fattar ni?
Uppe innan tuppen
I morse gick jag upp strax före fem för att hinna till 6:05-flyget. Det kändes tungt kan jag säga. Bara att åka hemifrån känns tungt, nu när jag bara vill njuta av trädgården, värmen och havet. Att dessutom göra det i en fullständigt naturvidrig timme på dygnet är nästan för mycket.
I morgon ska jag också flyga strax efter sex åt det andra hållet. Sedan ska jag stanna i Staden i ett par dagar, och kommer hem igen på torsdag vid 20:30-snåret.
Jag har haft övertalningsmöte med en nätverkskollega på förmiddagen. Jag vill att han ska hjälpa mig med ett litet projekt som jag håller på med, fast han inte egentligen har tid. Men han gick med på det. Skönt. Det löser ett stort problem.
Nu på eftermiddagen ska jag träffa lite andra perifera kollegor på en arbetsplatsträff och följa med dem ut på middag på kvällen. Det blir säkert trevligt.
Fast jag längtar efter att få krypa i säng och sova den oskyldigt utmattades sömn.
I morgon ska jag också flyga strax efter sex åt det andra hållet. Sedan ska jag stanna i Staden i ett par dagar, och kommer hem igen på torsdag vid 20:30-snåret.
Jag har haft övertalningsmöte med en nätverkskollega på förmiddagen. Jag vill att han ska hjälpa mig med ett litet projekt som jag håller på med, fast han inte egentligen har tid. Men han gick med på det. Skönt. Det löser ett stort problem.
Nu på eftermiddagen ska jag träffa lite andra perifera kollegor på en arbetsplatsträff och följa med dem ut på middag på kvällen. Det blir säkert trevligt.
Fast jag längtar efter att få krypa i säng och sova den oskyldigt utmattades sömn.
Boktipset som gick hem
Idag på fikat berättade jag om undersökningen av effekterna på skolbarn som fick slumpmässigt tilldelade IQ-nivåer, som beskrivs i Kay Pollacks bok "Att välja glädje". Det står mycket tänkvärdt i den boken, och jag berättade lite om den för Den Andre under ett av våra utredande samtal för inte så länge sedan. Jag rekommenderade honom att läsa den.
När jag berättade om undersökningen sa han: Ja, det var intressant. Det har jag också läst om i någon tidning,,, eller var var det jag läste det...?
- Det var i Kay Pollacks bok, sa jag.
-Ja, just det. Det var det, sa han.
Han hade alltså tagit mitt tips på allvar. Jag hoppas att den ger honom något. Att han kan välja glädje på riktigt. Även om han varit hemsk, kan jag inte riktigt tycka illa om honom. Om jag ska försöka beskriva vad jag känner, så är det en sorts sorgesam, uppgiven empati, där jag inser att, även om han förstört för många andra, har han förstört allra mest för sig själv. Värst av allt är att han har misshandlat, förstört och förhärdat insidan av sig själv, så att han kanske aldrig kan ha en äkta relation byggd på osjälvisk kärlek. En människa som inte kan känna osjälvisk kärlek, kan aldrig bli genuint lycklig.
När jag berättade om undersökningen sa han: Ja, det var intressant. Det har jag också läst om i någon tidning,,, eller var var det jag läste det...?
- Det var i Kay Pollacks bok, sa jag.
-Ja, just det. Det var det, sa han.
Han hade alltså tagit mitt tips på allvar. Jag hoppas att den ger honom något. Att han kan välja glädje på riktigt. Även om han varit hemsk, kan jag inte riktigt tycka illa om honom. Om jag ska försöka beskriva vad jag känner, så är det en sorts sorgesam, uppgiven empati, där jag inser att, även om han förstört för många andra, har han förstört allra mest för sig själv. Värst av allt är att han har misshandlat, förstört och förhärdat insidan av sig själv, så att han kanske aldrig kan ha en äkta relation byggd på osjälvisk kärlek. En människa som inte kan känna osjälvisk kärlek, kan aldrig bli genuint lycklig.
Effektiviteten personifierad
Idag var jag på plats tidigt, redan kl 8:10 (tidigt för att vara mig) på jobbet. Jag har jobbat som en iller hela dagen och fått undan en massa. Det känns bra. Fortfarande ligger jag lite efter, men det börjar arta sig.
Det är nackdelen med att åka på semester utan att ha någon annan som gör jobbet. Allt ligger kvar som när man lämnade det, fast liksom fetare och större.
Det är varmt och skönt väder, och jag har en gosig hund som ligger och värmer mina fötter under skrivbordet. Vi har ingen uttalad anti-hund policy här, och det utnyttjar jag till fullo. Och nu har alla lärt känna min hund och gillar henne, så det är inga problem. En tjej är lite allergisk, men jag kollade med henne redan f¨rån början om det är ok, och säger att hon inte känner något om hon inte håller på och klappar henne, och det måste hon ju inte.
Jaghar bokat flyg och möten, fixat mina reseräkningar, betat av två tredjedelar av min att-göra lista. Kan man känna sig annat än nöjd? Snart ska jag åka hem och ta ett kvällsdopp.
Det är nackdelen med att åka på semester utan att ha någon annan som gör jobbet. Allt ligger kvar som när man lämnade det, fast liksom fetare och större.
Det är varmt och skönt väder, och jag har en gosig hund som ligger och värmer mina fötter under skrivbordet. Vi har ingen uttalad anti-hund policy här, och det utnyttjar jag till fullo. Och nu har alla lärt känna min hund och gillar henne, så det är inga problem. En tjej är lite allergisk, men jag kollade med henne redan f¨rån början om det är ok, och säger att hon inte känner något om hon inte håller på och klappar henne, och det måste hon ju inte.
Jaghar bokat flyg och möten, fixat mina reseräkningar, betat av två tredjedelar av min att-göra lista. Kan man känna sig annat än nöjd? Snart ska jag åka hem och ta ett kvällsdopp.
Helt underbart
Vädret är gudomligt. I morse vaknade jag till fågelkvitter från trädgården och en ljum bris genom sovrummet. Jag drog på mig en bomullsklänning och gick morgonrundan med hunden i sakta mak.
När jag kom tillbaka hade Maken gjort kaffe och vi åt frukost i skuggan, ute i trädgården. Jag satt kvar en stund och löste Sudoko och korsord. Sedan la jag mig i hängmattan och slumrade till lite. Maken väckte mig med ett glas blåbärsdricka och vi gick ner till badet. Det är riktigt varmt och skönt i vattnet och jag badade ovanligt länge, för att vara jag.
Nu har jag vattnat mina krukor och rensat lite ogräs.
Det skulle inte kunna vara bättre.
När jag kom tillbaka hade Maken gjort kaffe och vi åt frukost i skuggan, ute i trädgården. Jag satt kvar en stund och löste Sudoko och korsord. Sedan la jag mig i hängmattan och slumrade till lite. Maken väckte mig med ett glas blåbärsdricka och vi gick ner till badet. Det är riktigt varmt och skönt i vattnet och jag badade ovanligt länge, för att vara jag.
Nu har jag vattnat mina krukor och rensat lite ogräs.
Det skulle inte kunna vara bättre.
Han kom in...
...på mitt rum helt plötsligt på eftermiddagen, Den Andre, alltså. Han jobbade inte, utan var ute och körde mc och kom direkt in på mitt rum och satte sig. Jag förstår mig inte alls på honom. Han är arg på mig för att hans liv har "blivit ett helvete", precis som om det skulle vara mitt fel. Jag påpekade att det faktiskt är han som har ljugit för alla. Han tycker att jag har skickat elaka sms till honom, som han menar har haft en menlig inverkan på hans känslomässiga välbefinnande. Så bra då, tänkte jag, men högt sa jag: Men tycker du inte att det är förståeligt med tanke på hur du har behandlat mig? Men det verkade inte som om han tyckte det.
Samtidigt äter han mig med ögonen och kommer med kommentarer om hur fräsch jag ser ut, vilka snygga ben jag har, hur han saknar våra samtal och annat som vi har gjort.... Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska värja mig eller få tyst på det. Ingenting har egentligen förändrats hos honom. Skulle jag på minsta sätt antyda att jag kunde tänka mig att komma hem till honom, eller träffa honom någon annanstans för att ha sex, så skulle han gladeligt gå med på det. Inte bara gå med på - han har ju faktiskt själv redan föreslagit det flera gånger.
Han måste på något sätt ha en skruv lös. Det är sorgligt, för han skulle kunna ha det så bra. Han hade en fin, framgångsrik fru, välartade barn, bra jobb, fint hus och allt man kan begära. Nu vill han sälja huset för att han inte känner sig motiverad att sköta om det, hans fd fru vill inte veta av honom, barnen tycker att han burit sig illa åt mot deras mamma, hans älskarina är arg och sviken och ömsom förlåter, ömsom kastar ut honom (enligt honom själv) och hans kollega/älskarinna (dvs jag) tycker att han är ett kvalificerat ass hole och wirdo. Roligare kan det ju faktiskt bli.
Samtidigt äter han mig med ögonen och kommer med kommentarer om hur fräsch jag ser ut, vilka snygga ben jag har, hur han saknar våra samtal och annat som vi har gjort.... Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska värja mig eller få tyst på det. Ingenting har egentligen förändrats hos honom. Skulle jag på minsta sätt antyda att jag kunde tänka mig att komma hem till honom, eller träffa honom någon annanstans för att ha sex, så skulle han gladeligt gå med på det. Inte bara gå med på - han har ju faktiskt själv redan föreslagit det flera gånger.
Han måste på något sätt ha en skruv lös. Det är sorgligt, för han skulle kunna ha det så bra. Han hade en fin, framgångsrik fru, välartade barn, bra jobb, fint hus och allt man kan begära. Nu vill han sälja huset för att han inte känner sig motiverad att sköta om det, hans fd fru vill inte veta av honom, barnen tycker att han burit sig illa åt mot deras mamma, hans älskarina är arg och sviken och ömsom förlåter, ömsom kastar ut honom (enligt honom själv) och hans kollega/älskarinna (dvs jag) tycker att han är ett kvalificerat ass hole och wirdo. Roligare kan det ju faktiskt bli.
Tillbaka i Sverige
Det var en en skön vecka med lugn och ro, god mat och mycket sömn. Nu är vi tillbaka på hemmaplan med jobb, massor av tvätt och inbox som lyser rött så långt ögat ser. Det är bara att kasta sig över det.
Ett par dagar hyrde vi bil och åkte runt på ön. Vi hittade en fantastisk fin strand, där man kunde gå ut ganska långt på en halvö med små laguner som bildades av lavasten. Vi hittade en egen liten strand där vi näckade och slappade i flera timmar. Det var lite mulet, vilket gjorde att det var riktigt behagligt att var där. Vi åkte därifrån framåt kvällen när vi blev hungriga och körde på en kustväg längs västra sidan av ön, som var hänförande vacker.
Ett par dagar hyrde vi bil och åkte runt på ön. Vi hittade en fantastisk fin strand, där man kunde gå ut ganska långt på en halvö med små laguner som bildades av lavasten. Vi hittade en egen liten strand där vi näckade och slappade i flera timmar. Det var lite mulet, vilket gjorde att det var riktigt behagligt att var där. Vi åkte därifrån framåt kvällen när vi blev hungriga och körde på en kustväg längs västra sidan av ön, som var hänförande vacker.
Sol och vaerme
Vi ar installerade, Maken och jag, pa vart semestermal. Vi har det riktigt skont. Det ar lagom varmt, hotellet ar fint och vi har balkong med havsutsikt. Igar kvall satt vi dar och drack lokalt prodicerat vin, lyssnade pa talbok och masserade varandras fotter. Idag har vi legat vid poolen pa formiddagen. Vi har precis atit lunch nu, och ska ta en liten siesta innan vi tillbringar eftermiddagen pa stranden.
Man kan inte direkt klaga.
Man kan inte direkt klaga.
