Jag är trött och har ont i huvudet. Hela dagen har jag suttit i konferensrum utan fönster med väldigt artificiella lysrör. Det var syrefattigt och torrt. Jag förväntades förstå en massa och komma med goda råd. Fok ger intryck av att det tror att jag har något att komma med. Alla lyssnar och antecknar som om jag vore en guru. Det är nästan genant.
En likadan dag väntar i morgon, fast då ska jag dessutom presentera en rapport från dessa två dagar. Jag borde göra det mesta av den rapporten redan i kväll. Hur mycket lust har jag att göra det? Zero, zip!
Jag borde dessutom gå och träna, men jag står inte ut med tanken att behöva dra på mig en massa kläder och ge mig ut i snömodden igen.
Varför är jag så oinspirerad? Jag känner inte tillräcklig prestationsångest för att orka pressa mig. Undrar om det är ett tecken på att jag är vuxen och förståndig, eller om det beror på att jag slagit i kompetenstaket och inte klarar mer? Eller jag kanske bara är slö, slapp och likgiltig?
Jag vill gärna tro det förstnämnda. Inte slö, alltså, utan vuxen och förståndig.

Jag har varit borta ett par dar, på resa med Bleken. Det var mycket en utbildningstripp för hans del. För mig var det upprätthållande av god standard.
Vi blev som vanligt väl omhändertagna, och allt gick på det hela taget bra.
Förutom en del smärre incidenter. När jag skulle till flygplatsen på morgonen i torsdags, kom jag halvvägs på att jag glömt min väska. Under bråkdelen av en sekund övervägde jag att springa tillbaka till lägenheten och hämta den, men insåg att det inte skulle finnas tid. Jag kom ändå precis i tid fram till tåget, och fick kasta mig fram med dödsförakt för att hindra att dörren stängdes framför näsan på mig.
Nästan framme på flygplatsen ringde Bleken och sa att flyget var försenat minst en timme. Jag hade alltså haft tid att hämta min väska...
Till slut kom vi fram till Utlandet. Jag hämtade ut hyrbilen och förvarnade Bleken om att vi måste hjälpas åt att hitta rätt, eftersom jag alltid brukar tappa bort mig precis efter flygplatsen (många avfarter blir det...)
Han höll naturligtvis på och pillade på sin telefon, och var inte alls uppmärksam, så vi körde fel ändå. Jag hävdade att det var hans fel, och att han är värdelös som co-driver.
Det hade snöat massor, och väghållningen hade inte riktigt hunnit med. Högerfilen på motorvägen var alldeles isig och knölig, så jag körde i vänsterfilen.
Efter drygt fem mil, körde vi av på en mindre väg, och då blev jag plötsligt stoppad av en polispikét, som körde ikapp mig.
De var väldigt allvarliga och bad mig komma med och sätta mig i deras bil. De ställde massor av frågor om varför jag var där, hur länge, om jag varit där förut osv. Under tiden pratade de på det andra språket via radion.
Efter jättelänge kröp det fram att en civilare bil hade sett mig köra i vänster körfält på motorvägen, trots att det var tomt i höger. Jaha, tänkte jag. Och...? Det var ju isigt. Jo, men så får man inte göra i Utlandet.
Efter mycket dividerande över radion, kom de fram till att de inte skulle bötälla mig. Dels för att jag var utlänning och inte visste, och dels för att jag hade ett hyfsat godtagbart skäl för mitt beteende.
Under hela tiden jag var borta, satt Bleken och undrade vad i hela friden.., förstås. Jag tror han tycker det är lite spännande att vara ute och resa med mig.

I morse ringde inte väckarklockan, och jag vaknade alldeles för sent, hann inte duscha och känner mig allmänt utschasad. Nu sitter jag här i loungen och väntar på nästa flyg, påbörjandes fredagskvällen så smått med ett glas rödvin.
Det ska bli underbart skönt att komma hem.

Marie har berättat för mig hur man beställer:
"Postat av: Marie

Beställningen "skickar" du ut i "atmosfären". Skriv ner det du vill ska hända, så utförligt som möjligt ngnstans. Antingen i ett anteckningsblock eller på bloggen. Visulisera dig hur det känns när du har det som du vill ska hända i ditt liv. Dröm dig bort - och skriv ner allt som DU vill ha det. Man måste tro på att det ska hända - allt är enligt boken "the secret" Vad är det för beställning du vill göra? :)"

Så nu ska jag skriva min beställning:
Mest av allt vill jag beställa inre ro och förnöjsamhet. Jag vill lära mig att inte längta bort och att inte vara rastlös. Jag vill lära mig hemligheten med att vara lycklig och att kunna göra rätt prioriteringar i livet.

Är det för abstrakt? Det kanske ska gälla mer påtagliga saker?

Jag känner att jag har lärt mig något. Egentligen visste jag hela tiden, men nu kan jag säga att jag har erfarenhet, att jag vet vad jag pratar om. Och jag känner att jag har gått vidare.
Jag inser att det är själviskt och dumt att tro att lyckan finns i åtrån och den tillfälliga romansen. Verklig kärlek byggs upp mellan människor som respekterar varandra och som respekterar även andras rättigheter.
Det är omoget och själviskt att tro att man på nolltid kan bygga upp en sund relation till en relativt främmande människa enbart på fysisk attraktion. Det är grymt att ge utlopp för en tillfällig åtrå, som likt en pansarvagn kör över en ovetande partner vars hela liv och tillvaro satsats på ett förhållande, som kanske visar sig vara en lögn. Det är hänsynslöst att beröva någon sin hela tillvaro, där åratal av delad vardag, graviditeter, barn, gemensam historia, släktingar, semestrar och minnen, i ett ögonblick av sanning kan förvandlas till aska.

Dessutom finns det så många män, som aldrig har en tanke på att berätta för sin fru. De navigerar skickligt från den blomman till den andra, och blir hela tiden allt bättre på att få det att verka som om de är helt oskyldiga, att just du är den enda och första som de egentligen älskat osv. tills de tröttnar och hittar en nyare och mer spännande sort.

Jag vill aldrig någonsin mer vara en del av något sådant. Aldrig.

Jag läste en relativt ny blogg, och jag läste kommentarerna, och det fick mig att må illa. Dels därför att jag minns hur fantastiskt det var i början, och dels för att jag inser hur fel det blir med tiden. Oavsett hur det går. Så väldigt fel.