Utanför fönstret ser jag en stor byggnad resas. Det är kraftiga balkar och betongelement som monteras ihop våning för våning. Det myllrar av byggnadsarbetare som svetsar och fixar, och tre stora lyftkranar matar fram nya delar som ska sättas på plats. Men det är förhållandeivs tyst, trots denna intensiva aktivitet. Jag kommer ihåg hur jag förbannade allt oväsen som var här hela förra vintern och våren, när huset som stod där innan skulle rivas. Det var emellanåt outhärdligt.

Mitt konstaterande är alltså: Det väsnas mindre när man bygger än när man river.
Kanske är det så i andra sammanhang också? Att riva ner förtroende är oftast förknppat med en hel del ståhej, något skandalomsusat, eller icke godtagbart beteende. Men bygga upp ett förtroende sker lite i sänder, bit för bit, och utan att det kanske ens märks särskilt mycket.
Samma sak med relationer. Det krävs enträgna och ideliga ansträngningar för att bygga upp och vidmakthålla en bra och kärleksfull relation till sin partner. Men oftast sker det i det tysta, och det kommer av sig självt, helt naturligt till en början.
Det är när man börjar ta varandra för givna, börjar såra varandra, och inte längre tar hänsyn till varandra som gnisslet, skrapet och oljudet kommer.
Det är då som saker börjar rasa i relationen.
Och det är då man måste börja reparera.