Vem har slitit som ett djur hela veckan och inte haft någon fritid alls förrän mellan 19:30 till läggdags igår?
Vem sitter kvar på kontoret en fredag kväll när alla gått hem, för att försöka komma ikapp åtminstone det mest akuta?

Vem bryr sig?


Rätt svar:
Jag. Jag. Ingen, utom möjligen jag.

Så lever jag just nu. Jobbet tillåts äta upp mitt liv, jag har ingen kontakt med mina vänner och släktingar. Jag bara väntar. Hur länge ska det vara så här?

Jag har varit borta i fyra dagar, men det känns som åtta minst. Å andra sidan har jag varit med om mycket och hunnit en hel del. Jag hoppas att det inte är förgäves.
Nu sitter jag i soffan framför brasan igen, och snart kommer det att kännas som om jag inte varit borta alls. Det är märkligt det där med tidsuppfattning, hur tid kan tänjas ut och förkortas helt subjektivt.
Jag packade min väska i morse och åkte förbi kontoret för att träffa staben, innan jag åkte till flyget. Jag hann prata med deras chef om några viktiga saker, säga hej till alla och ta en fika med dem. Det är alltid bra att de ser att man är där.
När jag landat på Stadens flygplats, köpte jag mig en sallad, som jag åt upp medan jag lyssnade på talbok och färdades in till centrum och kontoret. Jag hann jobba i fyra och en halv timme innan det var dags att ta samma väg tillbaka till flyget för att åka hem.
Och nu är jag Hemma. Jag hämtade hunden hos Grannarna, tände brasan, lekte med bollen, gjorde varma mackor tillsammans med Maken.
När jag såg på min telefon upptäckte jag ett sms från min nye chef, Stören, där han undrade om jag bokat flyg till nästa vecka. Vi skulle göra ett besök tillsammans var det tänkt. Men jag har inte bokat, eftersom det verkade så tveksamt om det skulle bli av.
Jag stötte ihop med Den Andre på kontoret precis innan jag skulle åka. Han såg snäll och glad ut. Jag har inte hört ett pip från honom på evigheter. Han är historia på alla sätt. Ändå känner jag något litet ljus som tänds längst in i hjärtat när jag ser honom. Det är märkligt.
Annars finns det inte mer att säga.

Jag var uppe strax efter sex i morse, och planenligt på jobbet kl. 07:00. Sedan har dagen rullat på i rask takt utan en enda egentlig paus ända till 19:30, då jag äntligen kom tillbaka till "hembyn", kunde köpa mig lite mat och sätta mig i min ensamhet på hotellet.
Det har varit av och på med hjälmar och overaller, massor med människor, miljöer och maskiner. Det har varit klättrande i stegar, fuktdrypande underjordsvalv varierat med gnistrande snö. Jag känner mig lite mör.
Nu har jag i alla fall fått i mig lite näring, ska ta en dusch och sedan ska jag slappa framför TV:n och äta godis.
Because I'm worth it.

En lång arbetsdag full av dramatik är till ända. Jag har sett verksamheten från sin minst tillsnyggade sida, men ärligt och osminkat ska det vara. Jag uppmuntrar till det. Vi kan inte angripa problem, om vi försöker sopa dem under mattan.
Jag har ägnat en stillsam kväll dels i bastun och dels på rummet med att gå igenom all e-post som trillat in under dagen. Det är tyst och ensamt på hotellet.
I morgon är det start ute på anläggningen kl 7:00. Det blir en lång dag i morgon också.

Jag var ute med en kollega ikväll. Vi åt en god middag och pratade jobb, hans jobb, hans åsikter och hans klagomål. Han är ca 15 år äldre än jag och har jobbat i firman sedan jag var fem år ungefär. Jag är hans chef, eller försöker vara.
Jag försöker vara uppmuntrande, komma med konstruktiva idéer, ta alla hans åsikter på djupaste allvar osv. Det får jag ingenting för.
Han klagar på att saker inte sköts på rätt sätt, att det var bättre förr och allt som någonsin gjort som resulterat i något bra, har han gjort själv.
Han klagar också på att det verkligen inte var bättre förr. Det gör han varje gång jag säger att jag tycker at vi ska försöka göra si eller så med någonting. Då kontrar han alltid med att det har de prövat förut och det var minsann inget bra alls. Och de som var i min position förut de var så långt från verkligheten och hade ingen kontakt alls med verksamheterna. "Ja, det är viktigt att ha det", sa jag. "Det är därför jag gör besök flera dagar i sträck flera gånger per år ute på alla enheterna..." Han bara fortsatte och prata om hur dåliga de var förr, utan att ens låtsas om att han hörde vad jag sa.
När jag föreslår att han kan ta tag i vissa saker som han tycker inte är bra, och som faktiskt ligger inom hans anvarsområde, säger han att han inte har tid. Jag sa att han får prioritera det som är viktigt och vad han vill åstadkomma.
Det är mer än en gång som jag känner att jag börjat koka av ilska för att han är gnällig och inte vill göra något åt det. Jag har sagt rent ut till honom, att om han inte är nöjd, om det är inom hans område, och om det inte finns någon annan som kan göra något åt det, då är det han själv som äger problemet. "Gör något, eller sluta gnäll"
I kväll sa han: "Koncernen gör ingenting åt det här" Jag sa: "Det är du som är koncernen i det här fallet. Gör något åt det."
Det hade varit mycket enklare att vara chef om man slapp ha med människor att göra. Jag känner att han dränerar mig på energi.

Vi år en mycket god middag bestående av ryggbiff, guacamole, kidneybönor och en rejäl sallad. Till det drack vi Brown Ale och Mezcal, som är en sorts sprit liknande tequila, fast den är ganska rökig och oljig, mycket annorlunda jämfört med vanlig tequila. Den kommer från ett annat distrikt, Oaxaca, och kan göras på upp till 18 olika agavesorter, medan tequilan bara görs av den blå agaven.
Den unga mezcalen är särpräglad på så sätt att det ligger en larv i botten på flaskan. Det är liksom ett signum på att det är äkta vara. I Oaxaca äter man sådana larver för att de är goda. Mezcal tillverkas på licens som är statligt kontrollerad. Den måste innehålla minst 80% från agaveplantan. Tequila kan innehålla endast 49% agave och resten är socker och vatten.
Tyvärr har den statliga regleringen inneburit en hård diskussion när det gäller larvernas vara eller inte vara i flaskorna. Tillverkarna vänder sig starkt mot ett förbud, eftersom de menar att det är en så lång tradition och ett unikt kännetecken för produkten. Vi får se var det slutar med den saken. Jag sörjer inte om larverna försvinner, fast jag har vant mig vid dem vid det här laget. Mezcal lagras annars på ekfat, och de riktigt exklusiva lagrade sorterna har ingen larv i flaskan.
Efter maten grillade vi marshmallows i öppna spisen, hånglade lite till Pink Floyd på stereon, och nu ska vi kolla på film, eller nåt...

Idag slängde jag iväg en ansökan om ett nytt jobb. Det är inom samma område, delvis samma bransch, men mindre företag och mer lokalt. Inte så mycket resande med andra ord.
Vi får se vad som händer. Andra gånger (det var innan jag fick det här jobbet) har det strandat på att jag varit för välbetald för de jobb jag sökt, och de inte har fattat varför jag skulle vilja "byta ner mig". Inget av de jobben har känts som någon störe förlust, så det var antagligen rätt att ifrågasätta det. Nu är jag ännu mer välbetald än jag var då, så oddsen kanske inte direkt har förbättrats ur den aspekten. Men jag kan ange bättre skäl nu. Det här med att vilja vara hemma med familjen mer och inte behöva resa så mycket tror jag de flesta kan förstå. Hänsyn till Maken osv, bla bla. Hur acceptabelt som helst.

Vi hade en slow start med nybakade criossanter till frukost idag. Jag köpte en burk med deg som man delade upp i sex bitar, rullade ihop, stoppade in i ugnen en kvart och  - Voila! - Nybakade, frasiga croissanter på frukostbordet.
Det kan jag rekommendera om du vill impa på någon som sovit över...
Vår hyresvärd kom och lämpade av ett gigantiskt lass med ved idag. Det var bra, för den var helt slut. Nu har vi staplat och kluvit, kluvit och staplat. Det känns bra att göra ett stycke kroppsarbete.
Nu brinner det fridfullt i spisen, och allt känns bra.

I vårt vedskjul förvarar vi en elektrisk gräsklippare. Vår lilla jaktintresserade Jack Russel-tik, visade oproportionerligt stort intresse för gräsklipparen. Jag övertalade Maken att skruva av locket ovanför motorn, vilket han gjorde under viss protest, eftersom han menade att inget kan ta sig in där ändå.
När  vi lytfte på locket, sprang en liten gnagare ner i motorrummet och försvann ut under gräsklipparen. Den var ca 6 cm lång, grå med lite rödaktig päls på ryggen. Jag tycker de är söta, men jag tror inte det är bra att ha dem i gräsklipparen. Den hade ordnat det så mysigt där under locket; varmt, torrt och mjukt. Obarmhärtigt städade vi ur allting och skruvade tillbaka locket.
Nu sitter en liten gnagare ensam någonstans därute, darrande av köld och förskräckelse och vet inte var den ska sova i natt. Visst är det hemskt?

Jag låg och drog mig, som jag brukar på lördagar. Klockan var halv nio då min telefon ringde. Jag förnekade i det längsta att så var fallet, och hann därför inte svara innan det kopplade vidare till röstbrevlådan. Det var ett meddelande från koncernchefen som med myndig stämma förklarade att han ville att jag skulle ringa upp. Tja, det fick jag ju göra då. Klart jag hann fundera lite över vad han kunde vilja mig en lördag morgon. Lite orolig blev jag att det faktiskt hade hänt något allvarligt. Men det hade det inte.
Han var i krokarna, och vill att jag skull hjälpa honom att komma in på en av våra anläggningar som han skulle passera under dagen. Han ville passa på att se den nu när han var i närheten. Men,... inget extra besvär, alltså...
Nåja, det blir det ju så klart helt ofrånkomligt. Jag fick ringa VD:n och skrämma upp honom så att han kunde ta emot honom. Men det gick bra. Allting ordnade sig till det bästa och alla var nöjda.

Foten är mcket bättre idag. Jag kan gå, om jag tar det försiktigt, utan att halta alltför mycket. Den blåsvarta färgen, börjar skifta i allt från lila till gulgrönt.
Men humöret är inte precis på topp. Jag vet egentligen inte riktigt varför, men det känns olustigt. Jag skulle vilja dra mig undan från världen ett tag. Kanske gå ut i öknen i fyrtio dagar och fyrtio nätter...? Fast det är inte bra, för då kanske man blir frestad av Djävulen när man kommer tillbaka, och det har jag redan blivit tillräckligt.
Det kanske helt enkelt frestar på att vara hängande i luften, utlämnad åt andras beslut och godtycke. Det gäller både privat och på jobbet. Det jobbigaste av allt är när processer drar ut onödigt länge i tid. Att vänta, och inte kunna påverka är enormt tärande.
Kanske är det inte så konstigt att inte humöret är på topp.

Det är ingen idé att vara fåfäng, när man haltar som en trebent kamel. Det fick bli joggingskor till jobbet idag. Det funkar dock hyfsat bra. Taxi överallt dit jag ska, och kollegor som hämtar mat och annat som behövs. Toa går jag dock på själv...
Men jag har senarelagt flygresan hem några timmar. Detta för att jag inte kunnat släpa med mig packning idag. Istället åker jag hem efter jobbet, packar och fixar, och sedan tar jag taxi ut till flygplatsen. Det kostar lite extra, men det kan inte hjälpas.
Nästa vecka ska jag gå omkring i oländig teräng, pulsa i snö och ta mig ner i underjordiska gångar. Då kan jag inte gå omkring och vara svag i foten. Måste repa mig snabbt alltså.
Tyvärr vet jag att det kan ta tid. Jag har en gammal skada i samma fot från min tid som fotbollspelare. Då gick jag med kryckor i säkert en månad innan det var någorlunda ok.
Jag och min nye chef besökte idag hans nye chefs förra arbetsplats. Det var intressant. Alltid kan man få sig några nya idéer att utveckla.

Idag, precis när vi ätit lunch färdigt, jag och ett par kollegor, fick jag sms som jag läste samtidigt osm jag gick nerför en trappa. Det hade normalt inte inneburit något problem, men just den här trappan var kapad, så det sista trappsteget var kortare än de andra. Trappan var i mörk granit. jag såg inte kanten, trampade för långt ut, stukade vristen rejält och ramlade handlöst. Det gjorde så ont att jag fick behärska mig för att inte kräkas och svimma.
Vi fick ta taxi tillbaka till kontoret, och jag är helt handikappad nu.
Min kollegor tittar medlidsamt på mig medan de driver hejdlöst med min klumpighet och mitt haltande.
Nåja, lite får man väl tåla.
Hur som helst fick jag ställa in mitt planerade besök hos Mamman och Dottern i kväll. Jag har inte sett dem på länge, så det hade varit trevligt. Det får sparas till en annan gång. Frågan är om jag kan åka hem som planerat i morgon. Jag får känna efter i morogn bitti.
Mycket taxi blir det i vilket fall som helst.

Igår kväll var jag ute med kollegor på restaurant. Det var hela controllergänget som bköd med mig, eftresom jag ska medverka på deras möte idag. Det var god mat och trevligt. Det bästa av allt var att restauranten låg ca tre minuters gångväg från min lägenhet, vilket gjorde att jag helt självsvåldigt kunde promenera hem precis när jag kände för det. Och det gjorde jag. Jag var hemma strax före nio, pratade en stund med Maken, fixade lite och vid tio knoppade jag in. Jag kan inte minnas när jag kom i säng så tidigt förut.
Kroppen blev helt konfys och trodde att det var morgon redan vid halv tre. Men jag sa till den att lägga av och somnade om igen. Jag vaknade tio i sju, tio minuter innan väckningen startade.
Ny upplevelse.
Igår eftermiddag hade jag möte med några chefer från Den Andres domän. Han var cokså med. Jag var anlitad som internkonsult. Det går förvånansvärt bra att agera tillsammans i yrkesmässiga sammanhang. Vi pratade ingenting privat alls. Och jag kände absolut inget behov av att göra det heller. Trots allt som har hänt respekterar vi varandras yrkeskompetens och det är bra.

Det började bra. Jag satt i sängen och lyssnade klart på en bok, åt frukost och stickade. Sedan gick jag upp och duschade, pussade lite på Maken och sa att jag skulle gå och smörja in mig med body butter. Han fattade vinken och kände sitt ansvar att bidra med insmörjandet.
Tyvärr blev det fel. Jag försöker få honom att vara lite mer sensuell, men han smörjer in mig ungefär som man skulle vaxa en bil, eller smörja in liniment på en häst. Jag vet att det inte riktigt är hans grej, men jag kan liksom inte låta bli att önska att han skull vara lite känsligare, att jag skulle märka att han kanske till äventyrs skulle bli lite upphetsad av att ha en naken kvinna liggande där under hans händer, som bara väntar på att bli smekt och förförd.
När han smort in mig klart ställde han sig upp, fortfarande med morgonrocken på, och frågade lite halvt besvärat: "Ska vi försöka oss på något, eller...?" Det finns inte en enda fråga att uppbringa, uttalad med ord, som skulle kunna ha en mer avtändande effekt.  Visserligen var det redan kört. Han hade ingen lust, och inte jag heller.
Han blir stressad över att han tycker att jag kräver att han ska vara någon annan än han är. Han tror att jag tänker att Den Andre skulle ha gjort det mycket bättre. Och det värsta är att det till viss del är sant. Men det är inte hela sanningen.
När det gäller Maken, har han ett hjärta av guld, men det finns ingen passion. Jag känner mig inte uppskattad som kvinna, inte åtrådd, inte vacker. Ingenting.
Om det bara var moraliskt ok, och accepterat av alla, om det inte fick så jobbiga konsekvenser, tror jag faktiskt att jag skulle vara lyckligare om jag fick ha en älskare. Det är inget jag har sagt till någon någonsin. Jag har nog inte ens tänkt tanken rent ut förut, och egentligen spelar det ingen roll, eftersom det ändå inte är moraliskt ok. Jag känner mig usel för att jag känner det så., dessutom.

Jag lever fortfarande i min glasbubbla, där verkligheten trycker sig mot rutan med sina fula trynen. Jag försöker att bara titta bort, när det bli för jobbigt.
För många år sedan, innan jag träffade Den Andre, fanns det en man som brukade ta kontakt med mig varje gång han var i min stad, där jag bodde då. I början var det våra arbeten och gemensamma yrkesmässiga intressen som utgjorde anledningen, men efter ett tag kröp det fram att han var förälskad i mig. Jag kände det inte så, och jag berättade det för honom också. Han sa att han gärna ville fortsätta att ha kontakt med mig ändå, på det kollegiala planet. Vi träffades och åt lunch, kanske ett par gånger till, men sedan ringde jag honom och sa att jag tyckte att det kändes jobbigt, efter det han hade berättat, och att jag tyckte att det var bäst att vi slutade ha kontakt.
För ett tag sedan stötte jag på honom i Staden. Nu har han börjat kontakta mig igen, och jag känner att vi har hamnat i exakt samma läge en gång till. Han är, eller verkar åtminstone vara, väldigt förälskad och angelägen, och jag känner mig oerhört besvärad. Jag sa redan från början att jag och Maken är väldigt bestämda när det gäller att vårda vårt förhållande, och att det inte finns några andra planer. Han säger att det är helt ok, och att han gärna bara vill vara vän på ett neutralt plan. Skitjobbigt, för jag märker att han innerst inne hoppas på något annat. Jag känner mig olustig och obekväm med den vetskapen. Vad ska jag göra? Ska jag vara stenhård och säga "ring aldrig mer"?

Det känns som om det håller på att ljusna, i alla fall. Jag har jobbat järnet de här dagarna jag varit hemma med min onda rygg, och jag tror att det var precis vad som behövdes för att jag skulle åtminstone börja komma ikapp.
Allting bli mycket roligare, när man inte ligger hopplöst efter.
Nu ligger jag bara efter.
Jag tror jag medvetet ska lägga in "omöjliga" veckor, dvs veckor då jag inte kan boka in något, då jag bara kan vara hemma och jobba.
Det blir framtidens melodi, min nya överlevnadsstrategi. Frågan är vad jag ska skylla på. Jag kan ine köra med ond rygg varenda gång. Det får bli något i stil med: "Nej, det går inte. Jag har ett avtal då som jag inte kan ändra." Och sedan behöver jag inte berätta att det är mig själv jag har avtalat med.
Jag är alldeles för snäll annars och vrider nästan ut och in på mig själv för att alla ska bli nöjda och vi ska få ihop det. Men det är ingen som tackar en för det när man ligger där som ett kolli på sjukhuset, utbränd från alla håll och kanter.
Då är det bättre att sköta om sitt kylsystem medan det fortfarande funkar. Förebyggande är alltid bättre än avhjälpande. Det vet alla som jobbar med underhåll.

När vi har varit i ett fattigt land i Sydamerika några gånger, har vi lärt känna en del människor där. Sonen var däri flera månader i sträck vid ett tillfälle, och fick då en nära vän, José, en kille som var några år äldre än Sonen och verkligen ine tillhörde det övreskiktet i samhället.
För ca ett och ett halvt år sedan blev vi inbjudna till bröllop. José skulle gifta sig. Vi kunde inte åka dit till bröllopet, utan tänkte skicka en present. Nu är det inte så enkelt att skicka saker till dte här landet. Posten kan man inte lita på. Allt som är något värt att ha försvinner på vägen. Vanligt folk, som José har inga datorer, och det är alldeles för dyrt att ringa, om någon av de fattiga mot förmodan skulle ha en telefon.
Nu för en vecka sedan skulle ett par som vi känner åka dit, och därför skickade vi med en liten present till José och hans fru. Det fick bli något som tog lite plats i pckningen, men ändå skulle vara värdefullt för dem. Vi köpte ett typiskt svenskt litet Höganäs-krus och fyllde det med små rullar av US 20-dollarsedlar. Det kommer de att få nyttta av tänkte vi.
Vi fick via e-post reda på att presenten var levererad, men att Josés fru dött i samband med att hon födde deras tvillingar. Nu var han ensam med tvillingarna, och han hade säkert nytta av pengarna.
Det hemska är, att om hans fru fått vård, om hon inte hade varit fattig i ett fattigt land, hade hon inte dött.
Det gör ont så ända in i själen att veta att det händer varje dag.

Det har känts oerhört befriande att få vara hemma och hinna med det som jag inte skulle ha haft en chans att hinna om jag hade åkt. Det har varit en riktigt bra dag, där jag känner att jag har pysslat om mig och min onda rygg, samtidigt som jag faktiskt har fått gjort en massa som legat över mig.
Jag har börjat sticka. För några dagar sedan såg jag ett jättekonstigt garn i en butik, som jag bara måste köpa, om inte annat just för att det såg så konstigt ut. Och nu stickar jag som en tok. Det är på rundsticka, så det blir aldrig något naturligt avbrott. Varvet tar liksom aldrig slut...
En annan intressant upplevelse var att jag på fullt allvar trodde att jag fått värsta tinnitusen. Plötsligt hörde jag ett pulserande, väsande, halvt pipande ljud i vänster öra. Det började plötsligt och först trodde jag att det satt något på kudden bakom mig, jag kände i mitt hår också, men upptäckte ingenting någonstans. Jag lutade mitt låtande öra mot Makens öra och frågade om han hörde något. Han hörde absolut ingenting. Då trodde jag att det var tinnitus och började bli riktigt orolig. Ingen höjdare att leva med det ljudet resten av livet.  Men sedan märkte jag att det nästan försvann om jag vred huvudet åt höger. Om jag tittade upp i taket försvann det helt och hållet, men kom tillbaka så fort jag tittade ner. Om jag lyfte undan håret från örat försvann det också.
Jag gick ut i badrummet och kammade mig. Då ramlade en liten skalbagge, ca 1 mm bred och 1,5 mm lång, ner på bänken. Det var den stackars skalbaggen som suttit  i mitt hår och skrikit i mitt öra. Den hittade väl inte ut och måste ha varit alldeles förskräckt. Hur som helst befriade jag den, och alla var nöjda. Särskilt nöjd var jag över att inte ha tinnitus.
Jag hade ingen aning om att så små djur kunde ha en massa ljud för sig.

Igår var en härlig dag. Vi var ute och grejade i solskenet, det va rtio grader varmt och verkligen vår i luften. På kvällen eldade vi upp en massa ris. Det är otroligt vad mycket man kan stöka ner med en sekatör.
Jag gjorde en gryta av rådjurskött. Medan jag lagade mat kände jag det komma smygande: Ont i ryggen.
Jag bestämde mig till slut för att jag för en gångs skull faktiskt skulle lyssna på min kropp, och gav återbud till veckans inplanerade aktiviteter. Idag kunde jag alltså sova ut hemma i min sköna säng, istället för att stressa upp i ottan och flänga iväg till flyget.
Det känns sååååå skööööönt. Jag tror jag tar mig en lutare....

Det kommer att dröja någon vecka innan jag får besked. Vi är i alla fall hoppfulla och har börjat planera sommarens semester tillsammans med Sonen och Svärdottern. Vi funderar på att båtluffa i Grekland. Först flyga ner till Rom, ta färjan från Brindisi, vara ett tag i Aten och sedan tuffa vidare ut i ö-världen.

Det är något jag verkligen ser fram emot.

Idag ska jag för fjärde gången ansöka om återinträde. En ny kommitté har bildats för att hantera ärendet, och kanske kan det ha en positiv effekt. Det har gått ett år ungefär, och det borde verkligen räcka.
Samtidigt har jag lite blandade känslor. Det är kravlöst och enkelt att vara utanför. Det är också väldigt ensamt och isolerat. Vad har jag för alternativ? Jag har vridit och vänt på detta och kommit fram till att det inte finns några andra alternativ som jag kan leva med. Både min psykolog och Magistern har frågat mig, ja, till och med Den Andre: Men vad vill DU? Och varje gång har jag känt att det inte är frågan om vad jag vill, utan vad jag måste. Vad som är det enda rimliga, det enda förnuftiga och det enda som inte berövar mig livet, oavsett hur det känns.
Så får det bli.

Måste bara ut! Det är första gången jag är hemma på jag vet inte hur länge, som det är så här fint. Antingen har det regnat, eller så har det blåst halv storm, eller både och. Men idag är det fyra grader varmt, solsken och inte minsta kvist vajar på träden.

Först promenad och sedan greja i trädgården. Ett äppelträd har redan fått sig en omgång, men nu är det dags för nästa.

I morgon ska jag jobba hemma. och det ska bli skönt. jag har en tjock packe med papper, fullspäckade med text som jag ska plöja igenom före kl 9:30, och då är det telefonmöte. Det är jag som har sammankallat till mötet så jag måste ha läst på och verka insatt. Representanter från tre länder ska försöka komma överens om innehållet i en text som ingen av oss tycker om och skicka det till ett fjärde land, där förmodligen ingen bryr sig eller ens fattar vart vi vill komma.
Vilken märklig värld vi lever i.

En del barn vet precis från början vad de vill "bli". Någon vill bli polis, en annan sjuksköterska, läkare eller dagisfröken. Det kan variera vad, men de vet.
Det visste aldrig jag. Ibland trodde jag kanske att jag skulle blir författare eller lärare. Men egentligen visste jag aldrig.
När jag var sådär 17-19 år frågade folk ofta vad jag skulle "bli". Jag störde mig lite på de frågorna, eftersom jag inte visste, och jag tyckte att jag "var" så mycket jag kunde hela tiden. Efter att jag flyttade hemifrån som sjuttonåring har jag knappast varit arbetslös. Visserligen har mina yrkesval tagit sig underliga kast emellanåt, och det har verkligen inte varit någon spikrak bana till det jag håller på med nu. Men under hela den tiden har jag varit jag, och jag har inte försökt att bli något.
Är det för att jag aldrig förstått det där med stor, eller är det för att jag aldrig vetat vad jag skulle bli?

Jag har landat i Staden igen efter att ha åkt långt och tillbaka igen. Det känns som att det gått jättemycket tid, och ändå var det bara igår morse jag åkte hemifrån. Mn det blir så märkligt när jag flyger till Staden på morgonen, jobbar hela dagen på kontoret, flyger vidare Utrikes 17:30, och sedan ännu längre Utrikes, så att man inte är framme förrän ca. 23 på kvällen (deras tid). Och sedan tillbaka till Staden idag efter föreläsning och lunch där borta. Jag var framme på kontoret strax före fem, hann jobba i ett par timmar med att gå igenom akut e-post och snacka med några som inte hunnit gå hem.
Igår när jag kom fram till hotellet, visade det sig att de hade bokat in mig i värsta sviten, med stort badkar, egen bastu, separat toa, dusch, vardagsrum och sovrum, balkong (tyvärr lite fel säsong för det). Men det var verkligen fint. Jag valde en stund mellan badkaret och bastun, men insåg att badet skulle gå snabbare. Dessutom kändes det ljuvligt skönt att glida ner i det varma vattnet och lätta på tyngdkraften lite.
Jag var jättehungrig men det var för sent för att få något att äta, så jag tog med mig en öl och en burk med Pringles till badkaret. Det stillade det värsta.
Föreläsningen gick hyfsat bra. Jag var inte överdrivet förberedd, men jag hade tänkt igenom en linje, och lyckades hålla både den och tiden på två timmar och fyrtiofem minuter som programmakaren hade tilldelat mig så oöverträffat generöst.
Jag trodde jag skulle få problem att fylla tiden, men när diskussionerna väl kom igång, flög tiden iväg, och det blev riktigt lagom att sluta till lunch.
Jag borde vara trött på gränsen till medvetslöshet, men konstigt nog är jag inte det.
Däremot har jag fortfarande ont i magen sedan det jag fick i mig på lunchen igår.

Eftersom jag bara jobbar, äter och sover i stort sett, tycker jag att jag får för lite intryck att bearbeta. Jag får en massa intryck som är relaterade till jobbet, förstås, men jag får för lite kultur, för lite upplevelser och för lite socialt umgänge. Jag vill ha diskussioner om nya infallsvinklar på gamla sanningar, aktuella händelser, nya vetenskapliga rön, trender i samhället osv. Att läsa andras bloggar, och lämna en och annan kommentar räcker inte till.

Det här är inte bra för min kreativitet. Det är inte heller bra för min personlighet. Jag tror att jag håller på och bli en tråkig tant, insnöad i gårdagens tänkta tankar.

Både igår och idag bjuder naturen på strålande solsken. Fåglarna har börjat öva på sin vårlåt lite försiktigt här och där, trots att det är kallt och blåsigt. Men ljuset gör underverk. Det förjagar de mest fastgrodda känslor av dysterhet och hopplöshet. I alla fall temporärt.
Hunden och jag ska strax ge oss ut på vår obligatoriska förmiddagsrunda. Den är viktig, för då ska vi kolla vad kaninerna haft för sig under natten, och vilka andra djur som varit ute och sprungit på "vårt" område. Det är rätt mycket jobb med det; mycket spring och mycket nosande. När det är gjort kan man gå in och sova sin middagslur med gott samvete.
Jag överlåter både jobbet och middagsluren åt hunden helt och hållet. Själv går jag mest och funderar för mig själv. Jag känner visserligen inte att jag uträttar så mycket, men ibland får jag en och annan bra idé.
Jag tror att det är nyttigt för själen att gå en runda eller två vid havet varje dag. Även för dem som inte tvingas ut av sin hund.

Ibland blir jag så arg, när jag tänker på att jag slösat fem år av mitt liv på Den Andre, i tron att han var en annan person än han visade sig vara. Jag vägrade i det längsta att erkänna ens för mig själv hur grundlurad jag blivit och hur illa det verkligen var ställt med honom. Under tiden lät jag allting annat i mitt liv bara rasa samman. Det har drabbat mina närstående, och det har förändrat Makens liv på ett hänsynslöst sätt.
Jag funderar på hur jag ska förhålla mig till den här perioden i retrospektivt hänseende. Det känns inte konstruktivt att bara gräma sig och tycka att det är bortkastat. Kanske kan jag se det som en viktig lärdom, en resa som jag behövde göra för att komma till insikt, eller en prövning som jag måste genomleva för att resa mig starkare?
Jag vet inte. Jag känner bara att jag från början var dum som inte fattade. Men hur kunde jag ha gjort det. Jag var fullständigt oerfaren. Det är jag i alla fall inte nu.
Kanske kommer det något bra ur det här ändå, när jag fått lite distans till alltihop. Makens och mitt förhållandet har aldrig varit bra, men det har utvecklats genom det som hänt, och kanske har det bivit bättre på sätt och vis.

... att jag ibland känner det som om jag missar en massa. Livet matar på som ett löpande band på en fabrik, och jag har fullt sjå att hänga med i takten. Som att jobba på ackord, liksom. Det finns en massa saker som jag inte har gjort ännu, och som jag skulle vilja pröva på, om jag bara hade tid.
- Vadå, till exempel, frågade min vän.
Och i mitt inre kände jag hur det svindlade till inför ett stort universum av tomhet. Det har gått så långt att jag inte längre vet vad jag vill. Bara att jag borde vilja något.

Fick det här av en kollega. Det kansäkert vara till stor hjälp för många bloggomaner.

Idag har jag jobbat med en frenesi och effektivitet som jag inte trodde var möjlig. Jag har betat av min To Do-list så att bara fyra små ynka flaggor återstår. Och bara två av dessa innebär något egentligt arbete att tala om.

I eftermiddag när jag går hem, kan jag glädja mig åt att det som jag måste jobba med i helgen åtminstone inte är lagrad gammal skåpfylla som måste dammas av innan man kan bearbeta den. Nej, här är det färska presentationer som ska skapas inför nästa veckas föreläsning i Landet i Öster. Lite måste jag också titta på vad som ska tryckas på under föredragningen på nästa LG-möte, där jag fått en hel halvtimme till mitt förfogande.

Bunten som jag just skrivit ut för att ta med mig och läsa, är inte större än att den får plats i portföljen, och det känns också väldigt positivt.

Vem behöver ett liv, när man har ett arbete?