Jag har inte gjort något vettigt i kväll. Bara försökt få ordning på kanalerna på TV:n med support från Maken via telefon. Det gick inte så bra. Vi måste ha en instruktion av något slag. Varför kan inte alla apparater vara användarvänliga så att man kan förstå dem intuitivt? Den här TV:n måste användas tillsammans med en speciell fjärrkontroll, och den har fullständigt obegripliga symboler, så man kan ändå inte lista ut hur den ska användas.

Jag har i alla fall ätit entrecôte med grönsaker och druckit rödvin. Det var inte så dumt.

Bara för att jag skrev som jag gjorde tidigare, att jag innerst inne ville att Den Andre skulle höra av sig och bry sig om mig, ringde han när jag kom hem från jobbet. Vi pratade en liten stund om jobbet, vår nye gemensamme chef och lite annat smått och gott. Neutrala saker, bara. 

Nu ska jag sova riktigt skönt.

Hittade följande definitioner på Passagen, som jag tyckte var rätt ok:
Klyscha/kliché = tomt (slitet) uttryck
Idiomatiskt uttryck = säreget, språktypiskt uttryckssätt
Floskel = en tom och lite pösig, hel fras

I stället för att bara kasta ett getöga på ämnet klyschor, tänkte jag göra slag i saken och göra en djupdykning i ämnet , för att få en skarpare bild och alla pusselbitarna på plats. Tillsyvend och sist skulle ett försök att hindra bruket av klyschor troligtvis vara som att slåss mot väderkvarnar, och samtidigt är det klart som korvspad att många tycker att de används för flitigt, och därmed riskerar att vattna ur språket. Jag vill naturlgtvis inte slå in öppna dörrar, för det gäller att välja sina krig och inte ta på sig Sisyfos-arbete i onödan. När det gäller ett måttligt bruk av klyschor, får man helt enkelt gilla läget och ta skeden i vacker hand. Men jag ska inte gå som katten kring het gröt när det gäller mitt budskap. Kort och gott: Undvik klyschor och floskler. Det är summan av kardemumman och pudlens kärna.
Fattar du?

Maken kom upp med grejor till mig och min lya idag. Och Svågern hjälpte till att bära in allting. Nu blir det fullt möblerat och en helt annan karaktär på mitt boende i Staden.
Jag uppskattar verkligen att Maken kör hela vägen med släp för min skull, har med sig verktygslådan och fixar allt som jag inte kan fixa själv. Han är så gullig och snäll. Jag hoppas vi får en riktigt trevlig helg.

Vi ska hälsa på en kollega i morgon och på söndag ska jag förmodligen träffa Mamman och Dottern, som jag inte sett sedan i somras. Vi har haft lite telefonkontakt, men det har inte blivit av att vi träffats.

Maken ska handla lite gott, jag ska möblera lite och sedan ska vi mysa.

Idag har det varit fullt upp på förmiddagen och jag tänkte trots allt elände försöka dra mitt lilla strå till den lilla stacken.

Varför bloggar man egentligen? Det är ju inte direkt en fråga för våra politiker.

Hela dagen kunde man höra tjatet om att de som borde styra det här landet i rätt riktning inte heller får ekonomin att gå ihop. Det vore bättre att forska mer i hur konflikter mellan olika grupper faktiskt uppstår, men det där är något som lilla jag faktiskt inte förstår.

Det var nog allt för idag och i morgon är en annan dag och då ska jag ägna mig mer åt detta.

Ny dag:

I kväll var jag ensam hemma och jag lät tiden gå som jag brukade göra förr i tiden.

Vart går de pengar jag betalar för tv-licensen? Det finns mycket annat jag inte har den blekaste aning om.

Jag såg i en gammal sliten veckotidning att en del män som står inför sin pensionering är glada över den senaste tidens händelser inom EU-området. Det är ju helt sjukt, eller är jag ute på ett feltänk nu?

Allt detta påminner om en trist förfest jag var på en gång och hur utanför jag kände mig. Jaja, fint att du står ut med mitt rabblande (som jag tycker själv i alla fall).

Tja, så kan man hålla på...

Jag sitter i soffan i vardagsrummet. Höstsolen lyser blekt genom ett kyligt dis. Det ser ut att bli en fin, vindstilla dag. Det är alldeles tyst här. Maken har gått till jobbet, hunden ligger och tittar ut genom fönstret och elden brinner långsamt i öppna spisen.
Vi pratade igenom våra "undanplockningproblem" i torsdags kväll. Jag vet inte om lyckades uppnå något större samförstånd, men till slut tröttnade Maken och sa: "Kan vi inte kolla på film istället? Jag är så less på att prata om det här." Ok, sa jag, och så gjorde vi det.

Nu ska jag gå ut på en lång promenad. Jag ska njuta av den friska höstluften, inspektera vad som flutit i land på stranden och kasta pinnar med hunden.

Efter det ska jag gå hem och jobba. Det är för mycket just nu. Veckorna räcker inte till, och jag känner att jag börjar få min sedvanliga stressvärk i ländryggen.

Jag sitter på hotellrummet. Kvällen har fördrivits med en kollega.
Jag har även pratat sju minuter i telefon med Maken. Han har besök av sina föräldrar, sin syster och svåger, vår son och svärdotter och svärdotterns mamma och lillebror. Fulla huset med andra ord. Jag kände mig väldigt långt borta. Han hade inte riktigt tid att prata med mig, och egentligen fanns det kanske inte så mycket att säga heller. Inte för mig i alla fall. Jag har bara jobbat.
I morgon kväll ska jag åka hem. Det har varit två hela dagar med fullt program här hittills, och jag trodde nästan att jag skulle få tid att sitta för mig själv en stund och jobba i morgon, eftersom planet inte går förrän 18:00. Men jag tror att det blir fullt program i morgon också, så som det har utvecklat sig. Jag är glad att jag inte snålade med tiden när jag bokade, utan att vi hinner göra det vi ska utan att stressa.
De har tagit väldigt väl hand om mig här. Varje morgon kommer en stor, blank, svart, "diskret" Mercedes glidande och hämtar mig prick klockan åtta utanför hotellentrén. Den hämtar mig lika punktligt utanför kontoret på eftermiddagen och kör mig till hotellet. Den kör mig till och från flygplatsen, och skulle förmodligen köra mig någon annanstans också om jag ville det. I bilen sitter en oerhört artig chaufför (fast det är flera olika) som ber om ursäkt om det guppar för mycket. Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att ha det så jämt, känner jag. Det enda som fattas är sådana där EU-flaggor som jag har sett att de har på bilarna på TV-nyheterna. Fast det hade inte varit lika diskret, förstås.

Efter en lång dag, gick jag hem till hotellet och slocknade i en timme. Sedan var det dags att ta sig sammanoch träffa kollegorna på middag. Det var en väldigt mysig restaurant i gamla stan med riktigt god mat, gott vin, starkt, drickbart kaffe och bra på alla sätt. Det tog till och med slut i rimlig tid, vilket känns rätt skönt. Jag börjar bli för gammal för att vara ute och nattsudda under veckorna.
Nu ska jag koppla av och bara ha det bra ända tills i morgon bitti, då jag ska upp och uthärda det svaga blasket till kaffe som serveras i samband med frukosten på hotellet.