Jag sitter på hotellrummet. Kvällen har fördrivits med en kollega.
Jag har även pratat sju minuter i telefon med Maken. Han har besök av sina föräldrar, sin syster och svåger, vår son och svärdotter och svärdotterns mamma och lillebror. Fulla huset med andra ord. Jag kände mig väldigt långt borta. Han hade inte riktigt tid att prata med mig, och egentligen fanns det kanske inte så mycket att säga heller. Inte för mig i alla fall. Jag har bara jobbat.
I morgon kväll ska jag åka hem. Det har varit två hela dagar med fullt program här hittills, och jag trodde nästan att jag skulle få tid att sitta för mig själv en stund och jobba i morgon, eftersom planet inte går förrän 18:00. Men jag tror att det blir fullt program i morgon också, så som det har utvecklat sig. Jag är glad att jag inte snålade med tiden när jag bokade, utan att vi hinner göra det vi ska utan att stressa.
De har tagit väldigt väl hand om mig här. Varje morgon kommer en stor, blank, svart, "diskret" Mercedes glidande och hämtar mig prick klockan åtta utanför hotellentrén. Den hämtar mig lika punktligt utanför kontoret på eftermiddagen och kör mig till hotellet. Den kör mig till och från flygplatsen, och skulle förmodligen köra mig någon annanstans också om jag ville det. I bilen sitter en oerhört artig chaufför (fast det är flera olika) som ber om ursäkt om det guppar för mycket. Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att ha det så jämt, känner jag. Det enda som fattas är sådana där EU-flaggor som jag har sett att de har på bilarna på TV-nyheterna. Fast det hade inte varit lika diskret, förstås.