Den senaste tiden har jag känt mig ganska tillfreds med tillvaron. Jag trivs enormt bra med vårt boende och jag tycker att jobbet flyter på som det ska. Jag har inte varit överdrivet effektiv, ska väl erkännas, men jag tror det är bra för mig att dra ner lite på prestationsångesten. Jag ser det som att jag mognat lite som människa, det här att jag kan acceptera att vissa dagar inte är på topp när det gäller effektiviteten.

När Den Andre hade sitt senaste utredande samtal med mig, påstod han att jag omöjligen kan vara lycklig, och om jag tror att jag är det ,så är det bara en form av självbedrägeri. Jag frågade om han missunnar mig. Det gör han inte, påstår han, men jag undrar...
Hur som helst är även lycka ganska relativt. Jag sa till honom att jämfört med den börda av skuld, den känsla av värdelöshet och den oro som jag hela tiden burit på så länge hans och mitt förhållande pågick, så känner jag mig oerhört befriad och lycklig. Sedan, att det fortfarande finns saker som inte är perfekta i Makens och mitt förhållande, eller att jag fortfarande dras med en del konsekvenser av det som varit, känns visserligen jobbigt ibland, men inte på långt när lika betungande.
Själv tycker ha att hans liv är förstört och att det är mitt fel, till stor del. Men jag tror att det sakta börjar gå upp för honom att inget av detta som hänt, skulle ha hänt om han låtit bli att ljuga och bedra.