Jag hade träff med Magistern, min återfunne lärare från högstadiet,  i onsdagskväll. Det var första gången vi träffades sedan hans besök hos oss. Det var tyvärr väldigt trist väder, annars hade vi tänkte promenera på [Stor Park] och äta en bit på en av matställena. Istället sniglade vi oss genom alla köer in till stan och parkerade där jag bor. Sedan gick vi till en libanesisk restaurant, som jag brukar passera ibland, och tänkt besöka länge.
Det var helt ok. Lugnt och stillsamt. Magisterns telefon avbröt oss då och då i våra djupsinninga dskussioner, för att hans trånsjuka kördamer inte kan klara sig utan honom. Själv fick jag sms från Den Andre med frågan "Hungrig???" Jag skrev tillbaka att jag redan ätit. Lite kort och tråkigt, så där, så att han inte skulle känna sig uppmuntrad att komma med andra förslag. Det gjorde han inte heller.
Som sagt, vi diskuterade rätt mycket om livet och dess beståndsdelar och betraktelser. Jag känner ibland att jag blir lite frustrerad därför att jag inser att det är så lite jag kan påverka. Jag befinner mig i en sele jag omöjligen kan få av mig. Det känns begränsande, men om jag kan försöka vrida mitt perspektiv, skulle jag kunna se den som en säkerhetsanordning, en skyddssele.  Då skulle det bli något mer positivt.
Jag försöker.