Det finns människor som ser ut som om de klarar av att vara lyckliga. De har bra liv och glädjer sig enkla saker i tillvaron.
Jag inser att jag har ett bättre liv än många människor och att jag borde vara tacksam för det. Det tråkiga är att jag inte klarar av att vara lycklig. Ibland undrar jag om det beror på generna. Min pappa hade väldigt bra förutsättningar, men han sabbade sitt liv väldigt mycket, och han har aldrig varit lycklig, mer än kanske korta stunder.
Hans pappa, dvs min farfar, tog livet av sig när pappa var tre år och hans lillasyster var sex månader. Han hängde sig i köket. Han var säkert inte särskilt lycklig.
Min faster, hon som var sex månader när det hände, tog livet av sig när hennes dotter var 16 år. Hon hängde sig i hallen, och det var dottern som upptäckte henne när hon kom hem från skolan. Hon var säkert inte heller särskilt lycklig.
Min farmor var en arbetsnarkoman, som jobbade och slet hela livet för att alla skulle ha det bra rent materiellt. Men hon var aldrig särskilt bra på det emotionella, vad jag förstår. Jag kände henne aldrig särskilt väl. Vi förlorade kontakten när jag var ca 6-7 år, och sedan dess pratade vi bara vid några enstaka tillfällen. Hon berättade att fler i släkten på min farfars sida hade tagit livet av sig eller missbrukat alkohol. Alla verkade ha lidit mer eller mindre av ångest och depressioner.
Farmor dog av brusten aorta när hon var drygt 70 år. Vad som hände med min kusin vet jag inte.
Hur som helst skulle jag vilja lära mig att vara nöjd med tillvaron. Att glädja mig åt att jag har det bra på många sätt och inte ägna så mycket energi åt att fundera på vad jag skulle ha haft istället, eller vad som inte är så perfekt.