Igår kväll när jag kom hem, åt vi lite gott, myste framför brasan och kollade på lite film. När vi lagt oss låg jag en stund och lyssnade på Makens andetag, och kände efter hur det kändes inuti mig. Jag mindes alla de gånger jag kommit hem efter att ha varit tillsammans med Den Andre, hur det kändes då. Och det är verkligen stor skillnad.

Då kände jag alltid en stor sorg i hjärtat. En sorg över att jag hade varit oärlig, otrogen och att jag hade svikit mina moraliska ideal. Jag var tyngd av samvetskval för att jag förstörde för andra i min närhet, inte minst för Maken, och kände mig smutsig och frustrerad, eftersom jag visste innerst inne att jag inte betydde särskilt mycket för Den Andre. Jag kände mig dum och utnyttjad eftersom jag offrade så mycket av mig själv och riskerade så mycket av mitt liv för någon som egentligen inte var värd det.

Nu känner jag en sorts sinnesfrid, ett lugn som kommer av att jag har ett rent samvete. Jag känner mig nöjd med att jag har fattat rätt beslut, Och det är otroligt skönt att inte ha något att dölja, att inte behöva oroa sig för några otrevliga avslöjanden.

Man kan undra varför det var så svårt att komma över honom och att bryta. Det har jag ägnat mycket tid åt att försöka reda ut. Men det är vissa saker hos honom som jag saknar i mitt "normala" liv. Det finns en väldigt stark sexuell dragning mellan oss helt klart, men det finns också en sorts förståelse mellan oss som är sällsynt och som gör att det blir så lätt att överse med fel. Ibland när jag tänker på honom, kan jag fortfarande känna starkt för honom, något som liksom griper tag runt hjärtat på mig, och jag tror att det är kärlek och ömhet på ett sätt som jag inte känt för någon annan.

Numera är det blandat med sorg och ledsnad också, eftersom han gjort mig så besviken. Men jag tror att jag får lära mig att leva med de känslorna och inte låta dem styra mitt agerande. Framför allt får jag aldrig försätta mig i situationer där jag skulle förledas att låta de sexuella känslorna ta överhanden. Jag litar inte på mig själv längre i det avseendet. Jag vet inte om jag skulle klara av att stå emot honom om han kom till min lägenhet och vi delade en flaska vin och hade mysigt til exempel. Förmodligen skulle jag inte det.

Jag har inget hopp om honom längre som jag hade tidigare, ett hopp om att han skulle välja mig och bara mig, där jag i min naivitet tänkte att vi skulle kunna leva lyckliga i alla våra dagar. Om han skulle säga att han gjorde det nu, skulle jag inte tro honom, och jag skulle aldrig vilja utsätta mig för den plågan att leva med någon så opålitlig och flyktig som han. Jag förmodar att det är samma slutsats som hans före detta fru och Den Andra kvinnan också har kommit fram till.

Istället jobbar jag nu med att försöka rädda förhållandet till Maken, och förbättra de brister som ledde till att jag över huvud taget öppnade mig för en relation med Den Andre. Det är inte lätt. Jag saknar passionen, spänningen, att bli sedd och åtrådd som kvinna. Jag saknar att bli uppskattad för min intelligens, kvickhet och sociala förmåga. Nu är det helt andra värden som ska odlas: balans, huslighet, andlighet och dygd. Det är det Maken vill se hos mig.

Det är min själ inte lätt. Hela jag är en komplicerad blandning av passion, ideal, höga ambitioner, himmel eller helvete, vitt och svart. Jag har ätit sk. lyckopiller de senaste 15 åren för att över huvud taget klara av att hålla mig på mattan och bli lite jämnare i humöret. Samtidigt har en hel del av min kreativitet försvunnit. Min psykolog sa att du måste välja mellan att acceptera att du är du och leva så, eller droga dig för att bli mer utslätad. Jag väljer att släta ut mig för omgivningens skull, och för att inte sticka ut så mycket i en omgivning där balans är a och o.

Jag kände att Den Andre kunde hantera mig som den jag faktiskt är. Det har aldrig hänt mig förut.