En måndagkväll. Jag brukar inte var hemma då, utan i Staden, men jag var hemma. Det gick en ilning genom bröstkorgen. Kanske det var Den Andre som plötsligt kom på att han skulle höra av sig?
Jag slet upp telefonen ur kavajfickan och konstaterade att det var ett nummer från Staden, som jag inte alls kände igen. Precis när jag skulle svara bröts det. Maken frågade vem det var. Jag vet inte, sa jag. Någon som ringde fel förmodligen, sa mitt huvud.
Men innerst inne kände min kropp att det borde ha varit Den Andre. Fast jag vet att det inte alls borde ha varit han. Och att det var bra att det inte var han, tycker mitt huvud.
Visst är det knäppt?