Vi hade en allvarlig diskussion idag, Maken och jag. Han tycker att vår relation har kört fast, att det inte händer något, inga framsteg, att jag inte anstränger mig tillräckligt för att det ska bli bra igen.
Han tyckte att jag ska stanna kvar i ettan i Staden, och han kan bo i huset, hemma.
Jag tyckte inte att det var en bra idé. Jag ska alltså bosätta mig i en etta på 33 kvadratmeter, samtidigt som jag betalar hyran för ett jättefint hus som han ska bo i. Med alla våra möbler och saker, och hunden.
Jag sa att jag tycker att han ska skaffa sig en egen lägenhet om vi ska separera. Jag kan inte fortsätta att betala hyran för hans bostad om vi inte bor tillsammans. Det blev lite upprört där ett tag.
Vi pratade om varför vi alls ska fortsätta tillsammans. Vi har en historia, ett liv tlllsammans och en son. Men om vi inte kan komma överens om en gemensam strategi framåt blir det svårt. Han tycker att det är ok att jobbar som jag gör nu, så det är bättre. Men själv tycker han att känns hopplöst. Han har inte tillräckligt med jobb, känner inte att han fyller någon viktig uppgitt i tillvaron. Jag förstår honom.
Jag skulle önska att han fick ett riktigt bra jobb, som kunde stärka honom, och som kunde göra att han inte är beroende av mig ekonomiskt. Det skulle göra väldigt stor skillnad.
Kanske skulle det vara bra om han bodde för sig själv ett tag och kände efter vilket sorts liv han vill ha. Att han tog initiativ till något eget. Jag vill inte att han ska känna sig som en loser, och framför allt vill jag inte att han ska vara det.