Vi, Maken och jag, har levt parallella liv de senaste kanske tio åren. Det blev inte fullt uppenbart förrän min otrohet kom i dagen. När det först hade hänt med Den Andre berättade jag det på eget initiativ för Maken och vi bestämde oss för att reda ut saker och ting som gått snett. Det var fem år sedan.
Men det har inte gått så bra. Jag har misstrivts, haft svårt att förändra mitt beteende och trillat tillbaka till Den Andre och Maken har inte sett var problemen funnits. Nu är det tredje gången vi försöker få ordning på tillvaron.
Det är självklart så att det finns många osäkerhetsfaktorer, mycket som kan gå snett fortfarande. Den Andre är mer ett symptom än en orsak, enligt mitt sätt att se det. Sedan har förhållandet med honom förstås skapat nya helt problem av separat karaktär. Det har inte gjort det enklare precis.
Men nu försöker vi lära oss leva med varandra igen, Maken och jag. Det tar tid och det har varit mycket som vi har pratat om och bearbetat genom de senaste åren. Jag tycker att mycket har förbättrats i Makens och mitt förhållande. Många av de saker i Makens beteende som fick mig att må riktigt dåligt, har minskats eller försunnit helt. Vi har en större öppenhet mellan oss och mycket bättre förståelse.
Jag tycker inte att det konstigt om Maken funderar på vad han ska göra om det ändå inte skulle fungera. Jag tror det är helt naturligt efter vad han har gått igenom.
Vi kanske fortfarande har parallella liv i viss utsträckning, med mig som reser mycket under veckorna, och Maken som har sina vänner och sin sysselsättning, men jag tror att spåren närmar sig varandra mer och mer.
Jag tror att det är lite som med tåg: Man kan inte göra för snäva kurvor på rälsen för då spårar det ur. Det gäller att låta spåren liksom tona in i varandra sakta och fint, så kan allt tryggt rulla vidare.