Head picture

Så vackert

Jag gick ner till stranden med hunden när solen höll på att gå ner. En regnskur hade precis dragit förbi och himlen var alldeles mörk och hotfull inåt land. En regnbåge syntes klart mot den blågrå bakgrunden och några droppar regn glittrade fortfarande ner belysta av solen som var på väg ner mellan små molntussar borta i horisonten.
Jag ville liksom dela med mig av upplevelsen, så jag sa till hunden: Titta vilken fin regnbåge, med påföljden att hon ställde sig i givakt och kollade noga i buskagen runt omkring efter eventuella kaniner el dyl att jaga. Jag insåg att hon nog inte hade förmågan att ta till sig regnbågen, de häftiga molnformationerna och färgerna.

Havet var helt fantastiskt blått och hade ett kopparfärgat skimmer i vågbrytningarna som jag aldrig sett förut. Jag bara satt där på stranden och tittade ut mot havet och solen, lyssnade på vågorna och stenarna som rullade.

Under tiden grävde hunden frenetiskt och oavbrutet ner en pinne i sanden om och om igen, tills det var en stor krater. Vi har lite olika inriktning, kan man säga.

Märkligt att man kan fästa sig så mycket vid en hund, som man har så lite gemensamt med, och som inte ens kan prata, när det är så svårt att hålla liv i ett vanligt förhållande människor emellan. Kanske handlar det om att det är så kravlöst? Eller har någon en annan förklaring?

Kommentarer
Postat av: Magnus

En hund ger, den tar inte. Den ger sin tillit sin trofasthet, och det enda den vill ha tillbaka är att du är du.
Vacker beskivning av solnedgången, det kändes som om jag kunde se regnbågen.

Postat av: Nettan

Jag fullkomligen ÄLSKAR din blogg....
Du skriver verkligen med inlevelse, du vågar lämna ut dig och dina innersta tankar...
Ha de gott!

2007-07-30 @ 12:51:56
URL: http://nettans.blogg.se

Skriv det du tänker här:

Namn:
Minns mig

E-postadress:

URL:

Synpunkter:

Trackback