Jag var ute och tittade på stjärnorna i nattmörkret. Det är en av fördelarna med att bo på vischan; att det är tillräckligt mörkt för att faktiskt kunna titta på stjärnorna. Det är fascinerande att tänka att de är där ute, så långt borta och att ljuset varit på väg så länge. Och här står jag, en liten människa på en liten planet i denna oändliga rymd, och ser det ljuset.
Jag kände sorg över att vi har så mycket vackert på jorden som håller på att förstöras. Klimatförändringar som orsakar naturkatastrofer, väderkaos och öknar. Gifter som gör människor och djur sjuka. Hela det fantastiska ekologiska systemet som är satt i gungning på grund av oss, för att vi utrotar arter, skickar varor i fullkomligt orimliga mängder kors och tvärs över hela jorden, gräver oss ner under jordskorpan och urholkar den, tunnar ut ozonlagret och gör stora hål i det, bränner, besprutar, krigar och bombar sönder. Varför?
Girighet. Efter makt, bättre status, mer prylar, större ära, mer pengar. Vi är alla offer för den globala girigheten på olika sätt. Antingen som skövlare eller skövlad.
Vem ska hjälpa oss innan det är för sent?
Ja, när jag hade tänkt allt det där, visslade jag in hunden och gick hem och kollade på TV.