...att få njuta i solen efter så lång tid av regn, blåst och kyla. Jag har bara slappat och läst en bok, som ömsom fått mig att gråta och ömsom skratta. En bok som träffande beskriver familjeliv, jobbiga känslor, svek, förändringar, äktenskap, lycka och död.
Jag kan identifiera mig med en massa tankar och känslor som de olika karaktärerna ger uttryck för, och när jag gråter är det lika mycket för min egen skull, som för deras. Jag har lite svårt att gråta annars, så jag passar iiksom på när jag får en artificiell anledning. Det känns rätt skönt efteråt. Och jag slipper förklara sig om någon skulle komma på mig. Då kan jag bara skylla på att det är en så gripande berättelse, och ingen behöver känna sig manad att ikläda sig psykolog-rollen. Enda nackdelen är att jag måste hämta papper och snyta mig, men det är ok.

Vi fem-tiden kom det en regnskur, och då tänkte jag: Skönt jag kan med rent samvete gå in nu. Men nu har solen mot all förmodan kommit fram igen och fåglarna väsnas som vanligt.
Tja, det är väl bara att traska ut i ljuset igen, då.