Har du åkt en rktig berg- och dalbana, typ den som finns på Liseberg? Precis när man befinner sig på toppen, och det börjar gå utför, kittlar det som mest i magen och man får svårt att inte bubbla över av skratt. Men när man är längst nere på botten och är på väg att börja klättra uppåt, då känns det som om någon osynlig hand pressar ner en i sätet.
Sensmoral: När man känner sig nertryckt och låg, då ska man börja hoppas, för då är man på väg uppåt och allting kan bara bli bättre. Känns allting däremot alldeles för bra för att vara sant, då är det förmodligen det och ska man passa sig. Du är redan på väg utför och framför väntar en stor utförsbacke med besvikelser och svårmod.

Vem har sagt att det ska vara lätt att leva?

Enda trösten är väl att det går fortare utför än uppför.....om det nu är någon tröst.