Jag träffade min högstadielärare som jag inte sett på 27 år.  Det var både oerhört märkligt och precis som vanligt på samma gång. Vi hade mycket kontakt, många ändlösa diksussioner på den tiden, och vi fortsatte lite där vi slutade, fast med de nya ingredienser som de åren vi inte har haft kontakt har adderat.
Han börjar närma sig pensionsåldern och jag har blivi en medelålders kärring.
Jag fick ett brev av honom idag:

"Kära [mitt namn]!

Åtskilliga tankar och känslor hann övergå mig på väg tillbaka. Det var Du. Det var människolivets vidunderlighet. Det var fröjd över att uppleva dig igen. Det var glädje över att känna igen. Det var förundran över det oförstörbara, oföränderliga i en människa. Det var din drivkraft och din obändiga tro på lösningar. Det var, så som vi uttrycket det vid [X]-skolan, din vilja, ditt mod, din uthållighet. Det var din ironi. Det var din respektlöshet. Det var din goda omtanke och välvilja mot människor (och djur). Det var din klara, objektiva syn på dig själv och andra. Det var så mycket. Det var Du. Och ändå...
Var finns detta fantastiska i förhållandet till vad ditt liv tycks kretsa kring? Var finns din förmåga, din klarsyn, din kärlek i brännpunkten av religion, moral och dig själv? Är Du lika god mot dig själv som mot andra? Vad vill Du? Hur vill Du att tillvaron skall se ut? Var finns din skarpsyn i blickfältet mot din tro, mot Bibeln. Vems auktoritet bestämmer ditt rättesnöre? I något har Du dock, menar jag, i alla fall förändrats sedan då för länge sedan. Du är mindre dogmatisk, något mera mjuk (i varje fall utåt) och kan redovisa ifrågasättande funderingar, som verkar sprungna inifrån dig själv. Har Du själv märkt något av denna utveckling? Vad är det som har åstadkommit den? Vart leder den? Å, jag skulle vilja höra dig tala mera om det här! Jag vill veta vart Du är på väg. Antagligen vill jag väl också peka på vägar som jag ser och visa vart jag tycker att de leder, men jag vet inte om jag kan. Om Du inte är trött på mig och Du vill offra ännu en stund på mig, komme jag gärna någon mer gång till [Staden]. Då finge jag också möjlighet att återgälda den fina måltid som Du betod mig. Den har också levat kvar som en känsla. Jag tycker så mycket om dig.

Hälsningar
[hans namn]"
Jag grät när jag läste det, för jag inser att jag har tappat det i livet, som jag har trott mest på av allt.