Jag håller på och läser en bok om självkänsla. Den heter Självkänsla nu! och är skrien av Mia Törnblom. Jag tror att den är nyttig för mig. Det handlar mycket om att ta ansvar för sitt eget agerande och sina känslor, att lära sig att man är värd något och vem man är, och stå för det.
Det finns en övning där man ska fråga sig vad man skulle göra, eller hur man skulle leva, om man visste att man skulle dö om tre månader. Under dessa tre månader skulle man inte vara sjuk eller ha ekonomiska problem.
Jag satt länge och funderade, men kunde inte komma på något. Jag var mer inne på att det var lika bra att dö direkt. Det säger väl lite om i vilket skick jag befinner mig just nu. Men efter ett tag kom jag fram till att jag skulle vilja göra något som kunde göra skillnad för någon annan efter min död. Jag skulle vilja ägna tiden åt att hjälpa andra på något sätt, förbättra livssituationen för några människor. Det skulle kännas meningsfullt.
Det finns en hel del tänkvärt i den där boken, faktiskt.
Jag har hela tiden trott att mitt värde ligger i vad andra tycker om mig. Det blir väldigt tungt att bli övergiven av någon som betyder mycket då. Det har tagit mig många år, hela min uppväxt och halva mitt vuxna liv att bearbeta att min pappa övergav mig när jag var liten. Jag trodde att han gjorde det för att jag inte var tilräckligt bra för att motivera honom att stanna kvar. Lite grand så har jag känt det även när det gäller Den Andre; att det är jag som inte är tillräckligt bra för att motivera honom att vilja ha mig, och bara mig. Samtidigt har jag varit väldigt otacksam över att min man faktiskt har fortsatt att vilja ha mig, trots allt jag utsatt honom för. Det är väldigt konstigt. Det precis somom det inte har varit lika mycket värt för mig. Undrar varför.