Head picture

Ansatt av tvivel

Ibland blir jag helt betryckt. Jag tänker att jag spelar ett spel där jag försöker göra det som förväntas av mig. Jag försöker vara kärleksfull och trevlig mot Maken och tycka att vi har det bra. Men djupt inne i mig gnager det av tvivel. Det sitter en liten, mager och tärd fånge där inne och rasslar med kedjor och ropar, knappt hörbart visserligen, men envist: "Är det så här det ska vara? Ska jag vara kvar här? Varför känns det inte rätt?"
Jag känner mig inte ärlig, fast  jag har lagt korten på bordet. Jag försöker få honom att älska mig, fast jag vet att jag inte kan älska honom. Varför? Jag kan inte med att säga till honom att jag vill att han ska ge upp, att jag vill att han ska skaffa sig ett eget liv.
Jag säger till mig själv: "Men jag tycker om honom, han har många fina egenskaper. man ska inte ställa för höga krav. Det finns inget som säger att jag blir lyckligare utan honom. Jag kanske blir ensam och förgrämd, bitter på livet och utan någon att krama. Bäst att inte göra något drastiskt. Vi har det ändå ganska bra tillsammans....."
Och så går tiden medan tvivlen fortsätter att göra sig påminda och känslan av ihåligt skal växer sig starkare.
Jag vet inte riktigt vem jag är. Jag vet bara vem jag förväntas vara.

Kommentarer

Skriv det du tänker här:

Namn:
Minns mig

E-postadress:

URL:

Synpunkter:

Trackback