Jag har pratat med min pappa idag. Han åker in och ut på akuten periodvis för att han får svårt att andas. Han har KOL efter många års intensivt rökande av cigariller, cigaretter och pipa.

Enligt honom själv har han varit döende de senaste 10 åren. I början trodde jag honom, men nu har jag liksom vant mig. Vi har inte haft någon kontakt under min uppväxt, och det är egentligen först efter att hans fru (alltså inte min mamma, utan hans andra fru) dog i cancer som vi har haft någon kontakt att tala om.
Han var väldigt deprimerad efter att hon dog. Hon var sjuk väldigt länge innan och han tog hand om henne. Det var säkert väldigt jobbigt. Men efteråt började han ringa mig, och jag fick liksom ikläda mig rollen som terapeut de första åren. Men sedan har det blivit mycket bättre, och vi har lärt känna varandra ganska bra.
Varken min syster eller min mamma tål honom efter allt han har gjort mot oss. Jag var så liten då så jag har inte så mycket minnen. En del minns jag förstås, men jag har bearbetat det och känner ingen bitterhet. Det enda som jag egentligen har lidit av, var att jag kände mig övergiven och värdelös av att han försvann och inte hörde av sig. Men som vuxen, och mycket tack vare de samtal vi har haft, har jag fått en annan syn på vad som hände.
Jag anser att finns det bara en möjlighet att förstå och förlåta, så ska man göra det. Man mår så mycket bättre då.