Jag sa det till honom i morse, när vi var på väg till jobbet. Vi sitter en halvtimme tillsammans i blien, och jag passade på att lätta mitt hjärta.
Han tycker att jag ställer orimliga krav på tillvaron. Och på honom. Han har alltid haft svårt att säga att han älskar mig, men han påstår att det beror på att han inte tycker om ordet "älskar" eftersom han menar att det är uttjatat och innehållslöst. Han brukar svara att han tycker om mig, och att han tycker att vi har det bra, när jag frågar honom om han älskar mig. Jag har alltid tolkat det som att han lika gärna kunde bo tillsammans med en kille, som också kan vara en bra kompis. Idag sa han att det inte är så, att det känns på ett annat sätt med mig. Att han kanske egentligen menar att han älskar fast han inte använder det ordet.
Han tycker att det är jag som har de verkliga problemen med att älska. Och det har han rätt i. Jag erkände det för honom, att jag inte kan. Jag vet inte varför, men så är det.
Han blir ledsen av de här samtalen. jag tycker också att det känns jobbigt, men det måste ändå komma ut. Annars kommer jag alltid att gå omkring och känna mig falsk, känna det som att jag låtsas hela mitt liv.
Då kommer jag att trilla dit igen för någon annan typ Den Andre, tror jag, i ren frustration. Och så vill jag absolut inte ha det igen. Då är det bättre att försöka reda ut vad som inte är bra och vad man kan göra åt det här och nu. Ärligt.