Jag jobbade hemifrån på förmiddagen och åkte till kontoret vid lunch. Jag kände mig på osedvanligt dåligt humör. Utan att egentligen veta riktigt varför. På kontoret fanns Den Andre. Jag trodde han skulle ägna sig åt sin flytt idag, men han känner tydligen att han måste verka jobba lite också. Han har varit väldigt trevlig mot mig. Numer blir jag alltid lite misstänksam när han ägnar mig mer uppmärksamhet än vanligt.
Han läste för mig ur en bok som han tyckte att jag också skulle läsa: "Jag tror att om vi bara lyssnar på oss själva, så vet vi vad vi måste göra", sa hon dröjande. "Och jag har kommit fram till att hur ont det än gör, hur svårt det än är, så måste man lyssna. Vi måste leva vårt liv." Han tyckte att det var kloka ord. Hmm, ja kanske det. Jag tycker att jag har gjort det. Lyssnat alltså.
Nu ska jag åka och handla.
I helgen ska jag jobba med att skriva rapporten som ska vara klar till styrelsen på tisdag, som jag inte fick reda på förrän nu på eftermiddagen. Det kallar jag framförhållning!