Jag har en trevlig lite äldre tandläkare som sitter och småsjunger med i låtarna på radion medan han håller på och grejar. Hans sköterska är den mest fryntliga och pratsamma man kan tänka sig. Nu för tiden, har jag aldrig några hål. Det enda som händer är att en del gamla lagningar går sönder, och att det går lite flisor ur en del tänder. Jag är en baddare på att gnissla och pressa. Det har visserligen blivit bättre, men tänderna har verkligen fått stryk under de perioder jag varit stressad. Men de små ingrepp de gör går snabbt och jag har hittills inte behövt ta bedövning.
För ett antal år sedan hade jag en riktig knäppgök till tandläkare. Han kund låta mig sitta i stolen i timmar uatn att få gjort någonting. Han bara snackade, läste böcker för mig och ville diskutera en massa saker. Till slut ringde jag upp honom innan ett besök och sa något i stil med: "Du verkar egentligen inte så intresserad av att laga tänder. Jag har inte tid att komma till dig bara för att vara social. Om du inte vill fixa det som behövs, får du säga det, så går jag till en annan tandläkare." Han blev lite sur, men lovade att fixa det som var trasigt. Det vara samma sak då, att det var sönderbitna lagningar etc.
Han lyckades nästan övertyga mig om att jag hade massor med problem som jag behövde rätta till: bettet var helt fel så jag hade fått förslitningar i käklederna och skulle inte kunna tugga om några år; jag hade begynnande tandlossning osv osv.
Jag blev så knäckt av honom att jag var tvungen att gå till en annan tandläkare, en specialist, bara för att få veta sanningen. Och egentligen hade jag inga problem alls. De fick däremot bygga upp några tänder som han hade slipat ner för att "rätta till bettet". Man får passa sig för knäppa tandläkare.