Head picture

När man minst anar det - polacker

Jag körde hela vägen till Staden med min hyrbil igår kväll. Det var efter en själsligt dränerande vistelse på sjukhuset hos min pappa, och ett upplyftande möte med Magistern. Så i genomsnitt var det rätt bra.
Min pappa är en sorglig figur. Det är trist att se. Han är bara en spillra av vad han har varit, och jag blir arg på honom när jag tänker på hur mycket han rår för det själv.
Magistern lockar alltid fram det bästa hos mig. Jag trivs i hans sällskap och känner mig trygg. Det är enkelt att bara vara, att låta tankarna och orden flöda, men också att bara sitta tyst en stund och begrunda. Dessutom känner jag mig uppskattad för den jag är, utan att behöva ikläda mig någon särskild roll, och det är oerhört befriande.
Jag kom fram till min lägenhet i Staden efter nio någon gång. Till min förvåning satt det två polacker på köksgolvet. De kunde ingen svenska och såg lätt stressade ut för att jag kom instormande där utan vidare. De satt helt oskyldigt och försökte få ordning på lådorna som var felmonterade4.
Jag sa att jag skulle gå ut i 45 minuter, och gav dem således chansen att packa ihop och försvinna utan mitt överinseende.
När jag lämnat tillbaka hyrbilen och kom tillbaka, var de borta, och jag kunde konstatera att de inte gjort klart, den här gången heller.
Nåväl, det är ingen idé att hetsa upp sig.  Jag lyssnade vidare på Stieg Larsson-boken och gick och la mig.

Kommentarer

Skriv det du tänker här:

Namn:
Minns mig

E-postadress:

URL:

Synpunkter:

Trackback