Det har gått ett halvår. Under tiden har det hänt en del. Jag har åkt lite känslomässig berg-och dalbana, men känner väl att jag har kommit fram till en någorlunda stabil plattform i tillvaron.
Jag tycker att jag kan se ganska nyktert på vad som har hänt och varför. Hur det kunde bli som det blev.
Vi pratar fortfarande med varandra ibland, men det är på ett neutralt plan. Jag känner att det är ett passerat kapitel. Jag är verkligen klar med honom.
Han är inte särskilt nöjd med tillvaron. Han har sålt sitt hus och ska köpa en lägenhet, men tycker att det är trist att göra det ensam. Tidigare skulle jag ha känt att jag borde ha varit den som köpte lägenhet tillsammans med honom, planerade och hade idéer, men det känner jag inte nu. Det är befriande att inte ha en massa jobbiga känslor. Jag känner att jag kan betrakta honom utifrån, utan att vilja vara en del. Förut tyckte jag synd om honom när han gav uttryck åt ensamhet eller saknad, och kände att jag borde göra något åt det. Nu tycker jag att han får skylla sig själv. Han har haft alla möjligheter till ett bra liv, men har sumpat det genom att vara självisk och hänsynslös mot sin omgivning. Han får helt enkelt ta konsekvenserna.
Jag är inte alltid nöjd med min tillvaro, heller, men jag har det efter omständigheterna väldigt bra. Ändå.