När jag var barn lärde jag känna en familj från Finland, där pappan var en tempramentsfull zigenare och mamman en trygg och saktmodig finska med båda fötterna på jorden, som bakade surdegsbröd och gjorde potatispiroger. De bodde i en ruffig kåk i Djupa skogen en bit utanför Landsorten där jag växte upp. De hade fyra barn, två stora schäfrar och en ardennerhäst. Jag blev mest kompis med den yngre av flickorna, men väldigt kär i den äldre pojken i familjen, som jag tyckte var den vackraste av pojkar, med de stora bruna ögonen, det svarta håret och den gyllenbruna hyn.

Jag brukade bo hemma hos dem på loven och ibland på helger. Vi hade väldigt kul. Sprang runt levde bus hela dagarna och var allmänt oregerliga. De hade utedass och vedspis. Jag är inte ens säker på att de hade rinnande vatten, men om de hade det, så var det bara kallvatten. Det var ett helt annat liv än vad jag var van vid, som bodde i modern lägenhet i stan. Men jag älskade det. Jag trivdes så bra i det hjärtliga kaoset som rådde där.

En dag kom en annan familj på besök. De kom från Stora Stan, där "min familj" hade bott innan de kom till Djupa skogen. I den familjen fanns det tre barn, två flickor och en pojke. Jag minns att jag kände en oresonlig svartsjuka gentemot dessa bleka barn som kom och tog min familj i anspråk. Jag tyckte att deras pojke var den fulaste av pojkar, och flickorna var fnittriga och fåniga.

De åkte som tur var hem till Stora Stan igen, och jag glömde bort att de någonsin funnits. Ända tills väldigt långt senare.

En dag, när jag hade träffat den yngling som sedemera kom att bli Maken, började vi prata om vår upplevelser som barn. Jag berättade om min zigenar-familj, och Maken stirrade förvånat på mig, och berättade att han kände en exakt likadan familj från Stora Stan. Han hade varit och hälsat på dem i Djupa Skogen en gång efter att de flyttat...

Det visade sig alltså att av alla människor på denna jord var det den fula pojken som blev Maken. Visst är det märkligt?