En vecka går fantastiskt fort, ändå. Men nu är jag hemma. Det är nystädat och fräscht, tyst och lugnt. Maken och hunden kommer hem om en halvtimme. Vi ska åka till några vänner i kväll.
Stören har bokat möte med mig för att sätta mål för 2008. Jag sa att ett mål måste vara att jag ska få tillbaka mitt liv. Han höll med. Som det är nu tar jobbet alldeles för stort utrymme. Men det verkar vara så för nästan alla. Det är ingen riktig arbetsro med chefer som byts och slutar hela tiden. Allting sker ad hoc numera, känns det som.
Den nya assistenten fungerar bra, även om jag tycker att hon skulle kunna vara vassare som IT-användare. Men jag har bestämt mig för att ge henne lite tid. Hon har trots allt varit mammaledig, och det tar ett tag innan man får upp farten igen.
Igår käkade jag lunch med en kollega samt den nye koncernchefen. Vi hade riktigt trevligt. De jämförde sina segelbåtar och var avundsjuka på varandra för olika saker. Hela samtalet ledde till att vi myntade ett nytt uttryck: Vulgo Wannabe. Vulgo är något som är för mycket, som stora vräkiga bilar med massa krom och tonade rutor, egentligen allt som är vräkigt på ett smaklöst sätt. Om man är en Vulgo Wannabe, då beundrar man i hemlighet det vräkiga och söker sig åt det hållet i sina val av ägodelar, men man kan inte med att leva ut det helt och hållet. Fattar du?