.... då skulle det inte märkas så mycket. Jag själv skulle märka det minst av alla. Maken, sonen, mamma och några till skulle märka det ett tag, men sedan fyller andra den platsen med annat. Ett liv är förgängligt, och det ska mycket till om man ska lyckas sätta några permanenta avtryck. Tänk på hur många miljarder människor som har levat genom historien. Hur många vet vi om? Det är de som hamnat i historieböckerna av någon anledning.
Och vad är det värt? Det mesta som står där vet vi inte helt säkert att det är riktigt sant ens.
Tja, det var det jag satt här i den lilla hålan i Utlandet och tänkte i min ensamhet. Arbetsdagen är slut, arbetskvällen börjar strax, när de andra gästerna dyker upp här.
Jag försöker ordna och fixa, vara vänlig och motiverande, men det är inte alltid det räcker till. Idag sa jag till på skarpen när det gäller en medarbetare med fel attityd. Fortfarande vänligt, visserligen, men det fanns inte en chans för honom att slingra sig undan. Det var ändå raka puckar, och det skulle förvåna mig mycket om det inte tog skruv.
Fåglarna kvittrar våraktigt utanför fönstret, till och med här, borta i öster.
Det var trevligt att ha mamma och hennes man hemma i helgen, men det var ansträngande också. Jag lagade mat och servade, fast jag kände mig så trött att jag bara ville gå och lägga mig och vara ensam. Jag har vant mig av att umgås. Egentligen har jag alltid tyckt att det varit ansträngande att ha folk hemma en hel helg, men nu har jag dessutom blivit ovan. Under året av påtvingad isolering, har jag lärt mig att uppskatta stillheten och ensamheten.