Om veckorna gå fort, så är det ingenting jämfört med helgerna. Det känns som om jag just har landat, och i morgon går flyget utrikes. Visserligen inte förrän på eftermiddagen, så jag får tillfälle att vara hemma och gotta mig några timmar i morgon.
Jag pratade med min pappa igår. Han bor fortfarande kvar i sitt hus, men han får mer hjälp hemma nu. Vissa dagar mår han hyfsat, men ofta är det riktigt illa. Det kommer bara att bli sämre. Så är det md KOL.
Men vi kan prata med varandra som normala människor, och det är i alla fall en seger över omständigheterna.
Han vet det mesta om Den Andre och alt som har hänt. Jag berättade för honom att jag kommer att resa samtidigt som honom i veckan som kommer. Det har jag inte vågat säga till Maken, för jag vill inte oroa honom. Men det kommer att gå bra. Det finns ingen anledning att det skulle bli problem nu, när det gått så lång tid. Jag ser på honom med andra ögon nu, än vad jag gjort tidigare. Men lite jobbigt känns det ändå, det måste jag erkänna. Även om inget fysiskt kommer att ske mellan oss, vill jag inte att det ska röras upp några jobbiga känslor när jag tvingas spendera tid i närheten av honom. Det gäller att koppla på professionalismen och göra sitt jobb helt enkelt.