Det är sällan jag känner mig rikigt orolig eller nervös, men idag är jag det. Igår kväll hade de möte om mig,, efter många påstötningar och mer än en månads väntan. Jag förstår inte vad som är deras problem. Det är deras ansvar att vara angelägna om min välfärd, men det märks verkligen inte.
Vi skulle få ett besked idag, utlovdes det. men fortfarande är min telefon väldigt tyst, och min inbox gapande tom.
Hela tiden undrar jag: "Vad är problemet? Vill de inte ha mig tillbaka? Varför kan de inte höra av sig? Förstår de inte att alla går och väntar? Förstår de inte att de inte bara skadar mig? Min son, min mamma, alla andra släktingar och vänner, alla väntar på ett besked. Alla har avstått från att träffa mig eller ens prata med mig under ett års tid. Förstår de inte att det börjar bli nog nu?"
Jag försöker att inte tänka på det, men det är stört omöjligt. Det finns där som ett stort mörker hela tiden. Jag försöker att inte tänka på hur kärlekslöst och kallt de agerar, och ändå finns det med mig konstant.
Jag försöker också att inte tänka på att jag kanske förtjänar att bli illa behandlad för allt som jag ställt till med när jag hade förhållandet med Den Andre. Alla som jag lurade och sårade. Men jag har tagit mitt straff i ett år nu. Kan det inte räcka? Borde jag inte kunna bli förlåten nu? Jag har bett om att få komma tillbaka fyra gånger och tre gånger har de sagt nej. Visar inte det att jag ändå vill, och att jag försöker? Var finns kärleken, förlåtelsen och barmhärtigheten?
Ibland undrar jag om de medvetet försöker knäcka mig, men jag försöker att slå undan sådana tankar.