Jag var uppe med tuppen i morse och körde Maken till tåget. Jag vägde mig också. Det var inte direkt ett strålande resultat med det 0,1 kg som vågen visade mindre än när jag vägde mig sist. Men det var dock en minskning. Midjemåttet hade minskat med ytterligare en centimeter.
Idag har jag kört 20 mil tur och retur för att vara på jobbintervju. Jag har inte en aning om huruvida det gick bra eller inte. Det känns som om de inte borde anställa mig, och om de gör det, kan jag inte tacka ja till det eftersom de visar prov på dåligt omdöme. Jag skulle aldrig anställa mig till det jobbet. Det verkar alldeles för stort och svårt. Fast väldigt spännande också, och väldigt häftigt. Om jag hade varit man, hade jag tackat ja utan ett uns av tvekan, och dessutom varit helt övertygad om att jag var den absolut bästa för det jobbet. Det verkar så enkelt att vara man.
Fast det tycker inte min man att det är, förstås. Och förmodligen inte de flesta män.