Idag fick jag ett rättså väntat samtal från Den Andre. Han var tillbaka hemma och ville naturligtvis veta varför jag skickat sms:et. Han var arg och sa att det ställt till ett helvete för honom.
Jag frågade honom om han med handen på hjärtat kunde säga att hennes reaktion stod i proportion till vad som hänt. Det tyckte han inte. Jag frågade om han tyckte att jag kan hållas ansvarig för hennes reaktioners oproportionalitet. Det tyckte han inte heller, men menade att jag borde kunnat förutse det.
Det kanske jag borde.
Jag försökte förklara den vrede som vällde fram när jag började tänka på henne och hur jag känner det när det gäller hennes otrevliga, kränkande uttalanden mot mig. Jag vet inte om han förstod, och det hade jag kanske inte räknat med. Men vi förde ett civilserat samtal, och det känns inte som om vi är fiender, trots allt.