Jag föll till föga och började ta antibiotika. Jag gillar verkligen inte det, men ibland måste man. Det ville inte gå över av sig självt. men nu känner jag redan hur livsandarna börjar komma tillbaka lite i sänder. maken konstaterade redan inatt, när vi gick och la oss, att jag börjar likna mitt vanliga "pain in the ass"-sätt att retas och busbråka med honom. När jag är sjuk är jag alltid så snäll och beskedlig. Tam, liksom.
Det jobbiga med att ha feber, är att drömmarna blir så konstiga. Mer förvridna än vanligt. Och dessutom känns de som många fler eftersom sömnen är ytlig och orolig.
Jag har drömt mycket om Den Andre. Vi har inte haft någon kontakt i princip sedan före semestern. Jag tror att jag bara pratat med honom en enda gång sedan dess, tills förrförra veckan. Då råkade vi hamna bredvid varandra på middagen, och då var det svårt att inte prata med varandra.
Kanske var det en bidragande faktor till att mina drömmar präglats av honom den senaste tiden, somom en box med minnen har öppnats och rensats ut under sömnen. Kanske är det någon nytta med det.
Jag känner mig nästan personlighetskluven när jag tänker på honom. Eller så är det hans personlighet som är kluven. Jag vet inte. Det är verkligen förvirrande.
Hur som helst är jag glad att jag kommit undan så pass lindrigt som jag har. Jag är glad att livet har ordnat upp sig, och att tillvaron känns dräglig. Jag kan inte påstå att jag svävar på moln, är himlastormande förälskad eller att känslor av lycka hela tiden sköljer över mig.
Men det händer ibland, trots allt. Och det är inte alla förunnat. Jag känner ofta att jag har det riktigt bra. Att jag nog är lycklig för det mesta.