Häromkvällen räknade jag till 16 grodor på samma promenadstråk som jag. Flera bar en mindre groda på ryggen, Det såg lite roligt ut, faktiskt. Jag var tvungen att läsa på lite om detta beteende, och det visade sig att det är hanen som kryper upp på ryggen på honan och håller sig fast tills hon lägger sina ägg. Då sprutar han ut mjölke på äggen för att befrukta dem.

Bredvid ängen där de vita kossorna betar på somrarna, finns en stig som leder ner mot havet. Precis innan man kommer ner till stranden, passerar man över en träspång, som någon byggt över ett sumpigt område, där det växer en massa vass. Det är där, bland vassen, som grodorna bor. När man går där, kväker de öronbedövande. man skulle kunna tro att någon kör en motor där inne i vassen. När man går över spången, plaskar det oavbrutet från grodor som hoppar ner från en tuva och ner i vattnet.
Det känns trevligt att det finns grodor där. De är känsliga för miljöförstöring och obalans, och deras närvaro visar att naturen än så länge är hyfsat i bra skick där vi bor.