Afton i Staden
Idag har Bleken haft utvecklingssamtal med mig. Vi gick igenom hela hans utstuderade mall, med alla poäng man skulle sätta. Det var väldigt seriöst. Generellt hade han satt högre poäng än jag. På två ställen hade han satt två olika poäng. Det var de punkter som handlade om självförtroende och entusiasm.
När det gäller självförtroende, tycker han att jag ger intryck av att vara säker och tro på mig själv, men att jag har tillfällen av tvivel. Det är mitt i prick. Jag sa att dessa tillfällen av tvivel, skulle jag aldrig visa för Stursken, eller någon annan, men att jag tar mig friheten att ventilera dessa med Bleken, eftersom jag anser att det är hans skydlighet att stötta mig. Vi var överens om det.
Det andra gällde entusiasm. Han tycker att jag är väldigt entusiastisk och går in för mitt jobb, men att jag kan se totalt uttråkad och avsågad ut på möten. Det stämmer också. Jag inte bara ser sån ut - jag är verkligen uttråkad och avsågad.
Jag gillar inte möten särskilt mycket. Dessutom brukar jag få blodsockerfall efter ett par timmar.
När vårt möte var nästan slut, sa han: "Titta! Nu ser du så där ut, som jag menade."
Ok, men nu är det så att det bara är du som kan se mig.... Men jag förstod vad han menade. Jag har en tendens att gå in i koma när någon pratar för länge om samma sak. Man måste vara intressant, helt enkelt.
Nu ska jag försöka beta mig igenom de senaste månadernas insamlade berg av kvitton och fixa mina reseräkningar. Det är inte roligt. Sedan ska jag gå hem till lyan och ... Tja, det finns inte så mycket annat än att ta en bit att äta, snacka lite i telefon och knoppa in.
Lunchpaus
Idag är det fantastiskt vackert ute. Ett gnistrande lager pudersnö reflekterar solen från en klar, kallblå himmel. Jag unnar mig en riktig lunchpaus idag, fast jag jobbar hemma. En lång promenad över festplatsen, förbi hästhagen, genom skogsdungen och ut på stora betesfältet där de vita kossorna brukar beta på sommaren. Där går det små stigar kors och tvärs, som både kossor, kaniner och rådjur använder sig av. Jag väljer favoritstigen ner mot havet. Spången som ligger utlagd över den sumpiga biten av stigen, som går genom vassen, är helt fastfrusen. När jag kommer ut på stranden, är allting stilla, tyst och alldeles ljust. Havet är långt ute, och det går att höra ett svagt brus när vågorna rör runt i isflagorna vid vattenbrynet. Ett djupt andetag, en långsam utandning. Frid.
Jag kände att jag behövde det. Nu, tillbaka till verkligheten: Maken blev återigen uppringd av Den Andra Kvinnan på förmiddagen. Hon hinner säga att han ska säga till mig att jag ska sluta ringa henne, innan han trycker av samtalet. Maken tycker att det är dags att göra polisanmälan. Jag drar mig i det längsta, dels för att jag tycker synd om henne, och dels för att jag inte vill lägga energi på det. Men jag kanske måste.
Jag kände att jag behövde det. Nu, tillbaka till verkligheten: Maken blev återigen uppringd av Den Andra Kvinnan på förmiddagen. Hon hinner säga att han ska säga till mig att jag ska sluta ringa henne, innan han trycker av samtalet. Maken tycker att det är dags att göra polisanmälan. Jag drar mig i det längsta, dels för att jag tycker synd om henne, och dels för att jag inte vill lägga energi på det. Men jag kanske måste.
Vem ska man tro på?
Maken säger att orsaken till att Den Andra Kvinnan så ihärdigt ofredar mig, är att Den Andre ljugit för henne om mig och hittat på en massa saker som jag skulle ha sagt och gjort. Annars skulle hon inte hålla på som hon gör, menar han.
Han tror att det är Den Andre som är det verkliga wackot, och menar att jag är dum som hyser ens en tillstymmelse tilltro till hans mentala sundhet.
Nja, det är svårt att veta. Hittar han på att hon säger att jag har ringt och terroriserat henne? Det kan han inte. Hon måste själv ha hittat på det och själv ha sagt det själv till honom. Men varför gör hon det? Hon måste ha en skurv lös.
Det här är inte första gången, heller. För två år sedan kunde hon ringa upp till tio gånger på en dag och bara vara tyst i luren. Det är rätt enerverande faktiskt. Det slutade då när jag gjorde polisanmälan, efter att jag berättat för Den Andre att jag gjort det. Han måste ha sagt det till henne.
Är de i maskopi? De kanske tycker det är skitkul att försöka plåga livet ur mig, och sitter och skrattar gott åt det över ett glas vin på lördagkvällen. Nej, det verkar inte troligt.
Det finns helt enkelt ingen logik, inget förnuft. Alltså är hon knäpp.
Och han måste vara helt puckad som vill ha med henne att göra.
Jag är jätteglad att jag inte har någon i min vänkrets som är ens i närheten så osund.
Han tror att det är Den Andre som är det verkliga wackot, och menar att jag är dum som hyser ens en tillstymmelse tilltro till hans mentala sundhet.
Nja, det är svårt att veta. Hittar han på att hon säger att jag har ringt och terroriserat henne? Det kan han inte. Hon måste själv ha hittat på det och själv ha sagt det själv till honom. Men varför gör hon det? Hon måste ha en skurv lös.
Det här är inte första gången, heller. För två år sedan kunde hon ringa upp till tio gånger på en dag och bara vara tyst i luren. Det är rätt enerverande faktiskt. Det slutade då när jag gjorde polisanmälan, efter att jag berättat för Den Andre att jag gjort det. Han måste ha sagt det till henne.
Är de i maskopi? De kanske tycker det är skitkul att försöka plåga livet ur mig, och sitter och skrattar gott åt det över ett glas vin på lördagkvällen. Nej, det verkar inte troligt.
Det finns helt enkelt ingen logik, inget förnuft. Alltså är hon knäpp.
Och han måste vara helt puckad som vill ha med henne att göra.
Jag är jätteglad att jag inte har någon i min vänkrets som är ens i närheten så osund.
Jobbar, jobbade, jobbat
Jag jobbar alldeles för långa dagar. Nu har jag precis loggat ut från jobbet och klockan är nästan åtta. Jag borde skaffa mig ett liv.
Eller så är det precis det jag försöker undvika. Svårt att säga.
Men just nu är det väldigt mycket att göra. Tidspress. Och så ska det bli bra också. Det duger inte att vara nästan säker på att det är rätt. Det är dessutom rättså påfrestande att behöva tjata på folk att de ska leverera. Jag förstår inte riktigt hur en del fungerar. Om man har kommit överens om ett datum och ett innehåll, så är det väl det som gäller?
Ok, att man kan glömma en sak. Men det här kan man omöjligt glömma, så som jag har legat på och kommunicerat nästan ovabrutet.
Nåväl, det ska nog ordna sig. Det brukar det göra.
Nyss ringde Den Andra Kvinnan. Hon verkar ha väldigt svårt att fatta. Hon frågar hela tiden "Vad vill du?" Men jag vill inte henne NÅGONTING. Det är hon som ringer mig. Nu har jag sagt till för tredje gången att jag vill att hon slutar. Undrar om hon fattar nu.
Eller så är det precis det jag försöker undvika. Svårt att säga.
Men just nu är det väldigt mycket att göra. Tidspress. Och så ska det bli bra också. Det duger inte att vara nästan säker på att det är rätt. Det är dessutom rättså påfrestande att behöva tjata på folk att de ska leverera. Jag förstår inte riktigt hur en del fungerar. Om man har kommit överens om ett datum och ett innehåll, så är det väl det som gäller?
Ok, att man kan glömma en sak. Men det här kan man omöjligt glömma, så som jag har legat på och kommunicerat nästan ovabrutet.
Nåväl, det ska nog ordna sig. Det brukar det göra.
Nyss ringde Den Andra Kvinnan. Hon verkar ha väldigt svårt att fatta. Hon frågar hela tiden "Vad vill du?" Men jag vill inte henne NÅGONTING. Det är hon som ringer mig. Nu har jag sagt till för tredje gången att jag vill att hon slutar. Undrar om hon fattar nu.
Ledsen i hjärtat
Jag har ansträngt mig för att inte tänka för mycket. Det har gått bra under veckan som gått, då jag har haft fullt upp hela tiden. Men nu under helgen har det blivit jobbigt. Jag har känt mig så ledsen.
Inte har det heller underlättat att de ringde från sjuhuset igår, och berättade att de ska amputera högra foten på min pappa. Nu blir det vårdplanering och att försöka (igen) att få honom att acceptera något äldreboende. Det är jobbigt.
Jag älskade verkligen min pappa, när jag var liten. Men sedan försvann han, och jag fick allitd höra att han inte brydde sig om oss, eller mig. Det har lämnat sina spår och jag har haft svårt att känna kärlek. Fast egentligen kanske han brydde sig, fast han inte kunde visa det.
Långt senare träffade jag Den Andre, som faktiskt lockade fram känslor som jag inte trodde jag kunde ha. Men hela historien visade sig vara ett falsarium från början till slut. Han var inte den person han utgav sig för, eller som jag trodde att han var.
Jag sörjer mycket att vi inte kunde vara bara kollegor. Så okomplicerat allt hade varit då.
Det var egentligen det som ledde fram till katastrofen förra torsdagen: Att jag saknade honom som vän och kollega. Jag trodde att det skulle kunna gå att ha en sådan relation, nu när det gått så lång tid. Jag var så dum som trodde det.
Så otroligt naiv.
Inte har det heller underlättat att de ringde från sjuhuset igår, och berättade att de ska amputera högra foten på min pappa. Nu blir det vårdplanering och att försöka (igen) att få honom att acceptera något äldreboende. Det är jobbigt.
Jag älskade verkligen min pappa, när jag var liten. Men sedan försvann han, och jag fick allitd höra att han inte brydde sig om oss, eller mig. Det har lämnat sina spår och jag har haft svårt att känna kärlek. Fast egentligen kanske han brydde sig, fast han inte kunde visa det.
Långt senare träffade jag Den Andre, som faktiskt lockade fram känslor som jag inte trodde jag kunde ha. Men hela historien visade sig vara ett falsarium från början till slut. Han var inte den person han utgav sig för, eller som jag trodde att han var.
Jag sörjer mycket att vi inte kunde vara bara kollegor. Så okomplicerat allt hade varit då.
Det var egentligen det som ledde fram till katastrofen förra torsdagen: Att jag saknade honom som vän och kollega. Jag trodde att det skulle kunna gå att ha en sådan relation, nu när det gått så lång tid. Jag var så dum som trodde det.
Så otroligt naiv.
Vårdag
Det är fantastiskt fint väder. Vi har varit ute på en långpromenad, och fåglarna kvittrar precis som om det verkligen vore vår på riktigt. Nu ska jag steka raggmunkar på beställning av Maken. Sedan tror jag att jag ska lägga mig och sova en stund. Vi ska hälsa på vänner i kväll, så det kan vara bra att vara utvilad.
Allting skulle vara perfekt, om det inte vore för det ständiga mörkret som jag går och bär med mig hela tiden.
Allting skulle vara perfekt, om det inte vore för det ständiga mörkret som jag går och bär med mig hela tiden.
Helt vanlig fredag kväll
Det är speciellt skönt att komma hem på fredagar, när huset är nystädat, och allt känns lugnt och välordnat. Jag började fixa med maten när jag kom hem, och fick en öl att roa mig med, Innis & Gunn, som jag aldrig smakat förut. Den var väldigt speciell och smakade sött, bränt, kola och whisky. Låter kanske konstigt, men den var god. Under kvällen har Maken installerat en sorts teknisk grunka typ mediaspelare, som jag hade med mig hem. Han köpte den av en snubbe i Staden, som sålde den på Blocket, och jag agerade kurir. Nu plågar han mig med att spela Roland Cedermarks hysteriska dragspelsmusik, som han fått av sin pappa. Det är verkligen outhärdligt.
Jag var ute med hunden en stund. Jag brukar ha ett halsband med lysdioder på henne för att se var hon är, men det har gått sönder. Det är totalt kolmörkt här ute, och har man ingen lampa med sig, får man liksom famla sig fram. I kväll var det helt stjärnklart. Jag blir alltid så fascinerad av stjärnhimlen. Ibland står jag så länge och bara ser på stjärnorna att jag får ont i nacken och hunden tröttnar och böjar puffa på mig att vi ska gå hem. Här kan man verkligen se Vintergatan, vilket man sällan kan om man bor i stan.
(Bäst att jag skyndar mig att skriva klart, för nu hotar Maken med Östen Warnebring).
Jag funderar på att skaffa en bok som handlar om stjärnhimlen. Det skulle vara kul att kunna orientera sig bättre bland formationerna. Nu kan jag egentligen bara Karlavagnen. Inget att skryta med precis.
Nej, nu ska vi kolla på film i den nya mediaspelaren.
Trevlig kväll!
Jag var ute med hunden en stund. Jag brukar ha ett halsband med lysdioder på henne för att se var hon är, men det har gått sönder. Det är totalt kolmörkt här ute, och har man ingen lampa med sig, får man liksom famla sig fram. I kväll var det helt stjärnklart. Jag blir alltid så fascinerad av stjärnhimlen. Ibland står jag så länge och bara ser på stjärnorna att jag får ont i nacken och hunden tröttnar och böjar puffa på mig att vi ska gå hem. Här kan man verkligen se Vintergatan, vilket man sällan kan om man bor i stan.
(Bäst att jag skyndar mig att skriva klart, för nu hotar Maken med Östen Warnebring).
Jag funderar på att skaffa en bok som handlar om stjärnhimlen. Det skulle vara kul att kunna orientera sig bättre bland formationerna. Nu kan jag egentligen bara Karlavagnen. Inget att skryta med precis.
Nej, nu ska vi kolla på film i den nya mediaspelaren.
Trevlig kväll!
Länge och intensivt
Idag har jag slitit och jobbat som ett djur. Knappt hunnit med att äta. Men det börjar ge resultat. Jag har gått igenom hundratals konton, kollat beräkningar, och hittat massor av fel. Så är det alltid när man börjar använda ett nytt system.
Det jobbiga är att jag inte var direkt inblandad i processen när det lades upp. Då var det min numera barnlediga assistent som roddade det tillsammans med en extern konsult som inte finns kvar här längre. Så för mig gäller att börja från scratch för att förstå hur de har gjort. Som tur är har jag en kollega med stort tålamod som betar av alla fel jag hittar.
Fördelen med att vara stressad och känna pressen, är att man inte hinner sitta och grubbla över saker. Det går att trycka bort mycket ledsenhet genom att inte göra plats för den. Men så fort jag känner efter minsta lilla, väller ledsenheten fram, och det går nästan inte att stoppa den. Gråtattackerna kommer inte så ofta nu längre, och jag känner att jag kan kontrollera mig bättre.
I morse ringde Den Andra Kvinnan igen. Det har varit lugnt i ett par dagar, så jag blev lite förvånad. Jag fattar inte hur hon kunde med och fråga mig varför jag hade ringt henne den kvällen då allting hände. Redan första gången hon ringde, vilket var förra lördagen sa jag att jag hade försökt ringa efter taxi. Redan då, när jag hörde att det var någon i andra änden sa jag "Ursäkta jag har ringt fel".
Nu har hon terroriserat mig och min man i en vecka, har kallat mig hora och uttalat hotelser, ringt mitt i natten osv.
Och så vill hon till varje pris reda ut varför jag ringde henne? Borde hon inte fundera mer över varför hon trakasserar mig? Jag kände att jag blev riktigt arg. Hon är helt störd i huvudet. Nu är det andra gången sedan i lördags jag har sagt till henne att aldrig ta kontakt med mig igen.
Den Andre lyser med sin fullständiga frånvaro. Jag undrar om han bryr sig. Förmodligen inte. Han har aldrig visat några större tendenser att bry sig. Alltid när det har varit riktigt jobbiga perioder, har han hanterat det med tystnad och frånvaro. Förr i tiden blev jag arg och ledsen för att han gjorde så. Jag brukade skicka förtvivlade sms, som jag inte fick svar på, för att pocka på uppmärksamhet. Men jag blev alltid besviken, frustrerad, arg och det slutade alltid med att jag fick veta hur elak jag var och hur fel jag gjorde. Den Andre hade aldrig något ansvar och gjorde inte fel. Bara jag.
Nu tycker jag att det är en befrielse att inte se eller höra något från honom. Han tyckte kanske att han hade gjort sin plikt, när han kom hit i måndags och sa att han var in i själen ledsen för det som hänt. Så smidigt och enkelt om alla skador man orsakar andra, kan slätas över så lättvindigt.
Nu är i alla fall den här dagen och arbetsveckan till ända. Jag ska åka hem och riktigt mysa, elda i spisen, sticka på min tröja (försöker lära mig...), se bra filmer, umgås med mina vänner och försöka uppskatta det som trots allt är bra.
Det jobbiga är att jag inte var direkt inblandad i processen när det lades upp. Då var det min numera barnlediga assistent som roddade det tillsammans med en extern konsult som inte finns kvar här längre. Så för mig gäller att börja från scratch för att förstå hur de har gjort. Som tur är har jag en kollega med stort tålamod som betar av alla fel jag hittar.
Fördelen med att vara stressad och känna pressen, är att man inte hinner sitta och grubbla över saker. Det går att trycka bort mycket ledsenhet genom att inte göra plats för den. Men så fort jag känner efter minsta lilla, väller ledsenheten fram, och det går nästan inte att stoppa den. Gråtattackerna kommer inte så ofta nu längre, och jag känner att jag kan kontrollera mig bättre.
I morse ringde Den Andra Kvinnan igen. Det har varit lugnt i ett par dagar, så jag blev lite förvånad. Jag fattar inte hur hon kunde med och fråga mig varför jag hade ringt henne den kvällen då allting hände. Redan första gången hon ringde, vilket var förra lördagen sa jag att jag hade försökt ringa efter taxi. Redan då, när jag hörde att det var någon i andra änden sa jag "Ursäkta jag har ringt fel".
Nu har hon terroriserat mig och min man i en vecka, har kallat mig hora och uttalat hotelser, ringt mitt i natten osv.
Och så vill hon till varje pris reda ut varför jag ringde henne? Borde hon inte fundera mer över varför hon trakasserar mig? Jag kände att jag blev riktigt arg. Hon är helt störd i huvudet. Nu är det andra gången sedan i lördags jag har sagt till henne att aldrig ta kontakt med mig igen.
Den Andre lyser med sin fullständiga frånvaro. Jag undrar om han bryr sig. Förmodligen inte. Han har aldrig visat några större tendenser att bry sig. Alltid när det har varit riktigt jobbiga perioder, har han hanterat det med tystnad och frånvaro. Förr i tiden blev jag arg och ledsen för att han gjorde så. Jag brukade skicka förtvivlade sms, som jag inte fick svar på, för att pocka på uppmärksamhet. Men jag blev alltid besviken, frustrerad, arg och det slutade alltid med att jag fick veta hur elak jag var och hur fel jag gjorde. Den Andre hade aldrig något ansvar och gjorde inte fel. Bara jag.
Nu tycker jag att det är en befrielse att inte se eller höra något från honom. Han tyckte kanske att han hade gjort sin plikt, när han kom hit i måndags och sa att han var in i själen ledsen för det som hänt. Så smidigt och enkelt om alla skador man orsakar andra, kan slätas över så lättvindigt.
Nu är i alla fall den här dagen och arbetsveckan till ända. Jag ska åka hem och riktigt mysa, elda i spisen, sticka på min tröja (försöker lära mig...), se bra filmer, umgås med mina vänner och försöka uppskatta det som trots allt är bra.
Exakt två år
Det slog mig, att det idag är exak två år sedan jag började den här bloggen. Jag skrev:
"Det här är min nya blogg. Det är också mitt nya liv.
Det blir en lång och mödosam resa, men jag ska hitta vägen ända fram. Det finns inga andra alternativ."
Det har stämt väldigt bra. Det har varit mödosamt, och jag hittade vägen ändra fram. Dock knuffades jag bortfrån den vägen och ner i diket igen förra veckan. Med en dåres envishet tänker jag kravla mig upp på mitten igen.
"Det här är min nya blogg. Det är också mitt nya liv.
Det blir en lång och mödosam resa, men jag ska hitta vägen ända fram. Det finns inga andra alternativ."
Det har stämt väldigt bra. Det har varit mödosamt, och jag hittade vägen ändra fram. Dock knuffades jag bortfrån den vägen och ner i diket igen förra veckan. Med en dåres envishet tänker jag kravla mig upp på mitten igen.
Bara lite puder
När jag vaknade i morse, fanns det inga spår av den utlovade snöstormen. Ett tunt lager pudersnö kunde dock med god vilja skönjas på trädäcket runt huset. Enligt min erfarenhet kan det vara nog för att utlysa force majeur i södra Sverige, men idag gick tyvärr alla flyg som vanligt. Väl på jobbet, började jag med att skjuta upp diverse möten som jag inte ville ha, däribland utvecklingssamtalet med Bleken. Jag blev ändå fast i möten hela eftermiddagen, men av annat slag.
Jag försöker fungera normalt, men drabbas av ständiga gråtattacker, blir okoncentrerad och känner att jag vill kräkas. Det är minst sagt jobbigt.
I kväll har jag dock blivit distraherad av en god och trevlig middag i glada kollegors lag, och det kanske var just det jag behövde.
Den Andra Kvinnan ringde senast 23:16 igår kväll. Sedan stängde vi av våra telefoner. Men idag har det varit helt tyst, vilket känns oerhört befriande. Kanske har hon tröttnat eller fått annat att tänka på. Jag har dock drömt mardrömmar om att hon slänger syra i ansiktet på mig och liknande. Det känns obehagligt med människor som verkar helt irrationella och utan koppling till verkligheten. Vem vet vad de kan ta sig för? Jag hoppas i alla fall att hon har lugnat ner sig och börjat fokusera mer på att ordna sin egen tillvaro på ett konstruktivt sätt, istället för att destruera min.
Det klarar jag så bra själv. Med benäget bistånd.
Snöstorm?
De har sagt på radion att det kanske blir snöoväder i natt. Då kanske jag inte kan flyga till jobbet imorgon.Det skulle vara skönt. Det har annars gått över förväntan bra att jobba. Jag har efter bästa förmåga tryckt undan det mesta och gått på.
I måndags morse drog jag mina punkter på ledningsmötet, och fick ungefär som jag ville.
Idag har jag haft väldigt svårt att koncentrera mig. Jag är inte helt effektiv.
Den Andre satt och pratade i telefon utanför mitt rum när jag kom i morse. Jag visste inte om han skulle fara ut mot mig i ilska eller om han skulle vara ångerfull. Men jag kände mig väldigt obehaglig till mods av att han var där. Jag stängde dörren till mitt rum, men han kom in efter ett tag och satte sig i besöksstolen. Han var väldigt ångerfull. Som alltid fick jag stålsätta mig för att inte tycka synd om honom och tro på honom. Varför är jag så svag?
Det mest förbryllande var dock att han ville be mig om att inte trakassera Den Andra Kvinnan. Jag kunde inte låta bli att utbrista i ett "VA??", eftersom jag verkligen gjort allt för att slippa prata med henne.
Hon har ringt mig dygnet runt sedan i lördags, skrikit "hora" och varit hotfull. Jag sa redan första gången hon ringde att jag inte vill prata med henne, och la på. Sedan har jag tryckt av samtalen varje gång. I morse fick jag nog och skickade ett sms där jag skrev: "Jag förstår om du är ledsen över hur du blivit behandlad av Den Andre, och jag tycker uppriktigt synd om dig. Men förstör inte ännu mer för dig själv genom att terrorisera mig." Jag tyckte det var snällt uttryckt, med tanke på att hon väckt mig på natten, ringt tre gånger på morgonen och hotat mig.
Enligt hennes utsaga till Den Andre, är det jag som hållit på och ringt henne och skrikit saker. Hur sjuk kan man bli? Varför skulle jag vilja ha ens utkanten av en kontakt med henne?
Precis när jag berättat detta för Den Andre, ringde telefonen. Det var hon. Jag hann höra hur hon sa, med hånfull röst: "Tror du att ditt sms kan kan skrämma mig ...?" Jag räckte bara över luren till Den Andre, men när han svarade la hon på.
Det var tyst sedan under dagen, men nu har hon börjat igen. Hon ringer både till mig och Maken. Jag tycker synd om henne, men kan inte låta bli att undra vad det är hon tror sig uppnå.
Nu ska jag sätta mig och hoppas på snöstorm...
Godnatt!
I måndags morse drog jag mina punkter på ledningsmötet, och fick ungefär som jag ville.
Idag har jag haft väldigt svårt att koncentrera mig. Jag är inte helt effektiv.
Den Andre satt och pratade i telefon utanför mitt rum när jag kom i morse. Jag visste inte om han skulle fara ut mot mig i ilska eller om han skulle vara ångerfull. Men jag kände mig väldigt obehaglig till mods av att han var där. Jag stängde dörren till mitt rum, men han kom in efter ett tag och satte sig i besöksstolen. Han var väldigt ångerfull. Som alltid fick jag stålsätta mig för att inte tycka synd om honom och tro på honom. Varför är jag så svag?
Det mest förbryllande var dock att han ville be mig om att inte trakassera Den Andra Kvinnan. Jag kunde inte låta bli att utbrista i ett "VA??", eftersom jag verkligen gjort allt för att slippa prata med henne.
Hon har ringt mig dygnet runt sedan i lördags, skrikit "hora" och varit hotfull. Jag sa redan första gången hon ringde att jag inte vill prata med henne, och la på. Sedan har jag tryckt av samtalen varje gång. I morse fick jag nog och skickade ett sms där jag skrev: "Jag förstår om du är ledsen över hur du blivit behandlad av Den Andre, och jag tycker uppriktigt synd om dig. Men förstör inte ännu mer för dig själv genom att terrorisera mig." Jag tyckte det var snällt uttryckt, med tanke på att hon väckt mig på natten, ringt tre gånger på morgonen och hotat mig.
Enligt hennes utsaga till Den Andre, är det jag som hållit på och ringt henne och skrikit saker. Hur sjuk kan man bli? Varför skulle jag vilja ha ens utkanten av en kontakt med henne?
Precis när jag berättat detta för Den Andre, ringde telefonen. Det var hon. Jag hann höra hur hon sa, med hånfull röst: "Tror du att ditt sms kan kan skrämma mig ...?" Jag räckte bara över luren till Den Andre, men när han svarade la hon på.
Det var tyst sedan under dagen, men nu har hon börjat igen. Hon ringer både till mig och Maken. Jag tycker synd om henne, men kan inte låta bli att undra vad det är hon tror sig uppnå.
Nu ska jag sätta mig och hoppas på snöstorm...
Godnatt!
Överlever
Jag har inte orkat skriva tidigare, men här kommer en resumé över vad som hänt sedan i fredags:
När Maken kom hem från jobbet, kramade jag om honom som vanligt. Men jag kunde inte släppa honom, utan stod krampaktigt och höll fast honom. Han sa "Har det hänt något?" Jag grät redan så mycket att jag inte kunde prata, men jag nickade. Han bröt sig loss från mig och sa att han inte orkar mer nu.
Han satte sig trött i fotöljen i arbetsrummet och frågade bara "vem?", fast han nog egentligen förstod att det var Den Andre. Jag sa förtvivlat att jag inte ville att det skulle hända, och försökte berätta så gott jag kunde vad som hänt medan jag hulkade och grät i hans knä. Han satt lugnt och lyssnade, samtidigt som han strök mig tröstande över håret.
I det ögonblicket kände jag väldigt starkt vilken stor människa han är.
Efter att jag lugnat ner mig lite, gick vi igenom händelsförloppet igen, och Maken konstaterade precis det som Magnus också kommit fram till i det förra inlägget.
Två dagar i rad har Maken gett mig frukost på sängen och pysslat om mig. Han har visserligen uttryckt sin besvikelse över att jag varit så korkad att jag alls tog kontakt med Den Andre, men han menar ändå att det som hände sedan inte var mitt fel.
Det kom hit två "vise män" som hjälpte mig att prata igenom det och jag fick väldigt mycket stöd. Det kommer inte att bli några konsekvenser i form av uteslutning eller andra restriktioner. Jag hade lagt all skuld på mig själv för att jag druckit mer än jag tålde inte kunde värja mig. Men det fanns andra sätt att se på det. Nu känns allting så förvånansvärt bra. Trots det har jag haft ständiga gråtattacker och inte fungerat riktigt som jag ska; diarré, yrsel, illamående osv.
Det riktigt jobbiga kommer på jobbet nästa vecka. Det kommer att ta hus i helsicke. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det och jag har ont i magen när jag tänker på det.
När Maken kom hem från jobbet, kramade jag om honom som vanligt. Men jag kunde inte släppa honom, utan stod krampaktigt och höll fast honom. Han sa "Har det hänt något?" Jag grät redan så mycket att jag inte kunde prata, men jag nickade. Han bröt sig loss från mig och sa att han inte orkar mer nu.
Han satte sig trött i fotöljen i arbetsrummet och frågade bara "vem?", fast han nog egentligen förstod att det var Den Andre. Jag sa förtvivlat att jag inte ville att det skulle hända, och försökte berätta så gott jag kunde vad som hänt medan jag hulkade och grät i hans knä. Han satt lugnt och lyssnade, samtidigt som han strök mig tröstande över håret.
I det ögonblicket kände jag väldigt starkt vilken stor människa han är.
Efter att jag lugnat ner mig lite, gick vi igenom händelsförloppet igen, och Maken konstaterade precis det som Magnus också kommit fram till i det förra inlägget.
Två dagar i rad har Maken gett mig frukost på sängen och pysslat om mig. Han har visserligen uttryckt sin besvikelse över att jag varit så korkad att jag alls tog kontakt med Den Andre, men han menar ändå att det som hände sedan inte var mitt fel.
Det kom hit två "vise män" som hjälpte mig att prata igenom det och jag fick väldigt mycket stöd. Det kommer inte att bli några konsekvenser i form av uteslutning eller andra restriktioner. Jag hade lagt all skuld på mig själv för att jag druckit mer än jag tålde inte kunde värja mig. Men det fanns andra sätt att se på det. Nu känns allting så förvånansvärt bra. Trots det har jag haft ständiga gråtattacker och inte fungerat riktigt som jag ska; diarré, yrsel, illamående osv.
Det riktigt jobbiga kommer på jobbet nästa vecka. Det kommer att ta hus i helsicke. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det och jag har ont i magen när jag tänker på det.
En människa jag hatar
Jag ser en människa i mig själv som jag verkligen hatar. Egenskaper och handlingsmönster som jag inte förstår.
Jag har legat sömnlös hela natten med stark ångest. Hela dagen har jag gått omkring med gnagande tankar och en känsla av att vara på väg mot min egen avrättning. Det är till och med så att jag har önskat att jag vore död, eller bara inte fanns.
Nu sitter jag här och gråter och väntar på att min man ska komma hem. Jag har saknat honom. Den senaste tiden har jag varit så glad att allting fungerat så bra oss emellan. Jag uppskattar honom mer och mer för varje dag, och har trivts med livet så mycket att jag vågade minska på den antidepressiva medicinen. Jag är tacksam för att allt har ordnat sig så bra, fast det såg så hopplöst ut för två år sedan.
Allt det har jag raserat nu. Det gick på ett ögonblick och utan någon som helst eftertanke.
Igår var jag på väg från ett seminarium och var inte så lång bit ifrån där Den Andre bor. Jag brukar aldrig vara där annars. Jag skickade ett sms. Det brukar jag aldrig göra nuförtiden. Det skulle jag inte ha gjort nu heller.
Jag fick svar att han var på en känd pub i närheten tillsammans med en kompis. Jag var välkommen dit och i min fullständiga enfald tänkte jag att det inte var så farligt att titta förbi och säga hej, när han var med en kompis. Jag hade bara tänkt prata en liten stund och berätta lite som hänt under dagen, och sedan gå vidare hem.
Det var två tjejer där, också. Den ena var Den Andres syster. De var trevliga och jag hade riktigt rolig tillsammans med dem. Jag ägnade inte mycket uppmärksamhet åt Den Andre, faktiskt. Jag kände mig trygg över att inget kunde hända och jag tyckte att jag hade situationen under kontroll. Jag blev oförsiktig.
Det beställdes in öl och snaps. Jag drack en öl och sedan en liten whisky. Jag kanske drack en liten whisky till. Jag är osäker för det beställdes in glas och togs ut glas hela tiden.
Plötsligt kände jag hur världen liksom vek sig. Jag kände att jag höll på att tuppa av, och blev riktigt orolig. Jag tänkte att jag hade druckit för mycket och inte ätit tillräckligt med mat. Jag hade bara fått en sallad med räkor och inte ens något bröd på seminariet. Dessutom hade jag druckit ett glas vitt vin där. Jag var rädd att börja kräkas och kände att jag måste lägga mig ner. Den Andre gav mig sina nycklar och sa åt mig att gå hem till honom tills det gick över lite. Han skulle stanna kvar.
Jag kände att det var ok och gick. Jag tuppade av i hans gästrum, fullt påklädd och med en enda tanke: Att så fort som möjligt ta en taxi hem.
Sedan har jag fragmenterade och suddiga minnesbilder av att han flyttar mig till sovrummet och klär av mig. Jag vet att jag säger nej, men han säger att jag inte kan sova med kläderna på. Han börjar ta på mig och jag säger nej, snälla, gör inte det, igen. Sedan blir allting som en tidsförflyttning två-tre år bakåt i tiden, och allting känns så vanligt att jag inte ens reagerar längre. Jag är helt bortdomnad, men någonstans långt bak i huvudet skriker en röst NEJ, NEJ i panik. Men jag förmår inte reagera.
Efter ett par timmar är jag så pass återställd att jag börjar fungera igen. Min telefon har lagt av, och jag tvingar honom att ringa efter en taxi.
Jag vill dö. Jag vet att han gjorde det här för att skada mig. Han vill skada mitt förhållande till Maken. Han är ond. Jag känner avsky för det han gjorde, men jag hatar mig själv ännu mer.
Nu sitter jag här och väntar på Maken. Jag ska berätta allt och jag ska be om att han förlåter mig. Jag vet att jag inte förtjänar det, men jag tror att jag verkligen skulle dö om han lämnade mig nu. Jag sörjer så fruktansvärt att jag gjorde så fel, när allting var så bra. Jag önskar inget hellre än att jag kunde göra det ogjort.
Jag har legat sömnlös hela natten med stark ångest. Hela dagen har jag gått omkring med gnagande tankar och en känsla av att vara på väg mot min egen avrättning. Det är till och med så att jag har önskat att jag vore död, eller bara inte fanns.
Nu sitter jag här och gråter och väntar på att min man ska komma hem. Jag har saknat honom. Den senaste tiden har jag varit så glad att allting fungerat så bra oss emellan. Jag uppskattar honom mer och mer för varje dag, och har trivts med livet så mycket att jag vågade minska på den antidepressiva medicinen. Jag är tacksam för att allt har ordnat sig så bra, fast det såg så hopplöst ut för två år sedan.
Allt det har jag raserat nu. Det gick på ett ögonblick och utan någon som helst eftertanke.
Igår var jag på väg från ett seminarium och var inte så lång bit ifrån där Den Andre bor. Jag brukar aldrig vara där annars. Jag skickade ett sms. Det brukar jag aldrig göra nuförtiden. Det skulle jag inte ha gjort nu heller.
Jag fick svar att han var på en känd pub i närheten tillsammans med en kompis. Jag var välkommen dit och i min fullständiga enfald tänkte jag att det inte var så farligt att titta förbi och säga hej, när han var med en kompis. Jag hade bara tänkt prata en liten stund och berätta lite som hänt under dagen, och sedan gå vidare hem.
Det var två tjejer där, också. Den ena var Den Andres syster. De var trevliga och jag hade riktigt rolig tillsammans med dem. Jag ägnade inte mycket uppmärksamhet åt Den Andre, faktiskt. Jag kände mig trygg över att inget kunde hända och jag tyckte att jag hade situationen under kontroll. Jag blev oförsiktig.
Det beställdes in öl och snaps. Jag drack en öl och sedan en liten whisky. Jag kanske drack en liten whisky till. Jag är osäker för det beställdes in glas och togs ut glas hela tiden.
Plötsligt kände jag hur världen liksom vek sig. Jag kände att jag höll på att tuppa av, och blev riktigt orolig. Jag tänkte att jag hade druckit för mycket och inte ätit tillräckligt med mat. Jag hade bara fått en sallad med räkor och inte ens något bröd på seminariet. Dessutom hade jag druckit ett glas vitt vin där. Jag var rädd att börja kräkas och kände att jag måste lägga mig ner. Den Andre gav mig sina nycklar och sa åt mig att gå hem till honom tills det gick över lite. Han skulle stanna kvar.
Jag kände att det var ok och gick. Jag tuppade av i hans gästrum, fullt påklädd och med en enda tanke: Att så fort som möjligt ta en taxi hem.
Sedan har jag fragmenterade och suddiga minnesbilder av att han flyttar mig till sovrummet och klär av mig. Jag vet att jag säger nej, men han säger att jag inte kan sova med kläderna på. Han börjar ta på mig och jag säger nej, snälla, gör inte det, igen. Sedan blir allting som en tidsförflyttning två-tre år bakåt i tiden, och allting känns så vanligt att jag inte ens reagerar längre. Jag är helt bortdomnad, men någonstans långt bak i huvudet skriker en röst NEJ, NEJ i panik. Men jag förmår inte reagera.
Efter ett par timmar är jag så pass återställd att jag börjar fungera igen. Min telefon har lagt av, och jag tvingar honom att ringa efter en taxi.
Jag vill dö. Jag vet att han gjorde det här för att skada mig. Han vill skada mitt förhållande till Maken. Han är ond. Jag känner avsky för det han gjorde, men jag hatar mig själv ännu mer.
Nu sitter jag här och väntar på Maken. Jag ska berätta allt och jag ska be om att han förlåter mig. Jag vet att jag inte förtjänar det, men jag tror att jag verkligen skulle dö om han lämnade mig nu. Jag sörjer så fruktansvärt att jag gjorde så fel, när allting var så bra. Jag önskar inget hellre än att jag kunde göra det ogjort.
Tangentbordsmysofobi
En del människor har väldigt smutsiga tangentbord. Man ser brunsvarta avlagringar på tangenterna, och undrar hur de bär sig åt för att få det att bli så. Jag vill aldrig låna ett sådant tangentbord.
Jag tror att jag lider av tangentbordsmysofobi. Till och med grisar kan lida av mysofobi, så det är inget onormalt..., tror jag.
Hur som helst, jag måste göra rent sådana tangentbord först, om jag ska kunna använda dem. Mitt eget tangentbord blir aldrig smutsigt på det sättet. Mitt problem är istället att det börjar krasa konstigt när jag trycker ner tangenterna. Då får jag vända upp och ner på det och skaka det så att alla skorpsmulor, äppelkärnor och annat smått och gott trillar ut. Sedan blir det mycket bättre. Har jag tur fungerar rentav alla tangenterna igen efter ingreppet.
Jag tror att jag lider av tangentbordsmysofobi. Till och med grisar kan lida av mysofobi, så det är inget onormalt..., tror jag.
Hur som helst, jag måste göra rent sådana tangentbord först, om jag ska kunna använda dem. Mitt eget tangentbord blir aldrig smutsigt på det sättet. Mitt problem är istället att det börjar krasa konstigt när jag trycker ner tangenterna. Då får jag vända upp och ner på det och skaka det så att alla skorpsmulor, äppelkärnor och annat smått och gott trillar ut. Sedan blir det mycket bättre. Har jag tur fungerar rentav alla tangenterna igen efter ingreppet.
Jag är så mycket bättre...
Benny Andersson har satt musik till en text av Kristina Lugn, som är kanonbra.
Döm själv
Texten är rolig, tycker jag. Och man blir glad av musiken. Allt balanserar på en ironisk kant.
"Nu mår jag mycket bättre"
Text: Kristina Lugn
Nu mår jag mycket bättre
Tack och lov att jag finns
Se på mig jag är
rasande bra
Ja, jag mår som en prins
Vad vill du ha till middag
Kanske leverpastej
Jag ska städa åt dig
när du faller för mig
mår du så mycket bättre
Säg tack till var dag
du får leva
Vad glad att du är
så normal
Ditt blodtryck är lagom
och dina sorger dom har
dött av samvetskval
Nu kommer jag och tar dig
Du blir glad må du tro
när jag satsar på
lyxproduktion just där
du brukar bo
Var inte dum i huvet
Det är stjärnklart i kväll
Kom och åk är du snäll
i min snygga rondell
sen mår du mycket bättre
Min vän, jag ska trösta
din oro
Jag är som ett tröstpris
till dig
Jag spritter av lycka
på filten som du bredde ut
kom sov hos mig
Var har du lagt min mössa
Vill du leva med mig
Å min blomma i midvintersnö
låt mig handplocka dig
Jag är så mycket bättre
än jag vågade tro
för min oro har flytt
när jag blev som förbytt
blev jag så mycket bättre
Vi är så mycket bättre
än vi nånsin förstått
Se på oss vi mår
äntligen bra
och vi luktar så gott
Nu ska vi fira bröllop
Det kom plötsligt minsann
Du är varm, du är skön
och ditt motsatta kön
gör mig så mycket bättre
Sömnlös i soffan
Efter en trevlig helg på bortaplan, ligger jag i soffan hemma, med datorn på magen och skriver. Jag kan inte sova. Det kan bero på flera saker:
- Jag somnade inte förrän vid två-tiden igår natt på grund av sen hemkomst till logiet
- Jag sov till elva i morse
- Jag sov i nästan två timmar på vägen hem i bilen. (Jag körde inte då, alltså..)
Annars finns det många orsaker att somna. Men det verkar som om de inte riktigt gör sig hörda.
Möte med Stursken
Det finns en chef i ledningen, Stursken, som är väldigt kaxig. Eller i alla fall försöker han vara det. Han har ett stort behov av att hävda sig och att ha rätt. Han läxar gärna upp andra och talar om hur mycket han kan och vet, och hur lång erfarenhet han har.
Jag har en "konflikt" med en av hans underordnade. Idag skulle vi ha möte och diskutera ett förslag som jag har. Han ville först diskutera "konflikten". Han ställde sig upp och började rita på tavlan, och tala om för mig på magisteraktigt sätt hur saker fungerar, hur organisationen och rapporteringsvägarna ser ut. Inga nyheter, precis. Han stod och tittade ner på mig där jag satt i min stol, och jag märkte att han försökte få mig att krympa.
Jag bara vägrade. Krympa alltså. Jag fällde in små kommentarer här och där, frågade vad han hade skrivit, och antydde att han kanske skulle skriva lite tydligare osv. När han sa saker i uppläxande ton, höll jag med överdrivet entusiastiskt och sköt in något som antydde att jag tyckte att det var något som han, eller hans underordnade borde jobba på.
Sedan var det min tur. Jag hade skrivit ut några bilder som beskrev schematiskt hur min organisation ser ut, med alla nätverk och nivåer, samt en bild som visade arbetsgången och kommunikationsvägarna från idé till beslut och implementering. Jag satte mig närmare honom för att visa, och vände ryggen åt tavlan.
Han hade jätte svårt att sitta still och lyssna, utan ville hela tiden ställa sig bakom ryggen på mig och rita på tavlan.
Till slut sa jag till honom att sätta sig.
- Sitt kvar där nu och lyssna färdigt, sa jag. Om du ska rita något kan du få låna mitt block här. Jag gillar inte att du står bakom ryggen på mig.
- Jag tänker inte slå dig, sa han. Men han satte sig.
Vi hade en fortsatt ganska animerad diskussion, men jag kände ändå att han inte lyckades platta till mig och att jag fick sagt det jag ville.
Jag har en "konflikt" med en av hans underordnade. Idag skulle vi ha möte och diskutera ett förslag som jag har. Han ville först diskutera "konflikten". Han ställde sig upp och började rita på tavlan, och tala om för mig på magisteraktigt sätt hur saker fungerar, hur organisationen och rapporteringsvägarna ser ut. Inga nyheter, precis. Han stod och tittade ner på mig där jag satt i min stol, och jag märkte att han försökte få mig att krympa.
Jag bara vägrade. Krympa alltså. Jag fällde in små kommentarer här och där, frågade vad han hade skrivit, och antydde att han kanske skulle skriva lite tydligare osv. När han sa saker i uppläxande ton, höll jag med överdrivet entusiastiskt och sköt in något som antydde att jag tyckte att det var något som han, eller hans underordnade borde jobba på.
Sedan var det min tur. Jag hade skrivit ut några bilder som beskrev schematiskt hur min organisation ser ut, med alla nätverk och nivåer, samt en bild som visade arbetsgången och kommunikationsvägarna från idé till beslut och implementering. Jag satte mig närmare honom för att visa, och vände ryggen åt tavlan.
Han hade jätte svårt att sitta still och lyssna, utan ville hela tiden ställa sig bakom ryggen på mig och rita på tavlan.
Till slut sa jag till honom att sätta sig.
- Sitt kvar där nu och lyssna färdigt, sa jag. Om du ska rita något kan du få låna mitt block här. Jag gillar inte att du står bakom ryggen på mig.
- Jag tänker inte slå dig, sa han. Men han satte sig.
Vi hade en fortsatt ganska animerad diskussion, men jag kände ändå att han inte lyckades platta till mig och att jag fick sagt det jag ville.
Makten tär på krafterna
När jag, trogen min ovana,satt kvaroch häckade sent på kontoret, hörde jag någon ropa "Hallååå!". Det var Blekens chef, Spatte. Han kollade om någon var kvar. Jag har blivit inlarmad en gång förut. Det kan kännas lite stressigt.
Jag sprang ut i korridoren och vrålade tillbaka (han var på andra våningen). Han kom ner för trappan och fick syn på mig. Istället för att stanna till i korridoren och utväxla några artiga fraser, forsade han med rödsprängda ögon förbi mig, sprang in på mitt rum och slog sig ner i min stol. Själv lommade jag lite förvånat efter och satte mig i besöksstolen.
Han började prata om att det är jobbigt när folk har problem med honom, och att en del tycks ha det (no kidding!). Jag påpekade att han har lyckats byta ut de flesta, så det borde inte vara så många kvar...som har problem med honom, alltså.
Efter ett upplyftande samtal om de lyckade nyrekryteringarna (läs fragmenterad monolog i uppskruvat tempo), reste han sig tvärt och sa att han gärna hade fortsatt att prata med mig, men att han var tvungen att åka iväg.
Jag funderade en stund, efter att han gått, om han är så där nervig och spattig mot alla, eller om jag gör honom nervös på något sätt. En gång när vi flög tillsammans, satt han och fällde ner bordet och satte upp det igen säkert hundra gånger. Upp och ner, upp och ner. Det satt ingen in stolen framför som tur var. Den personen hade fått fnatt i så fall.
Jag får alltid lust att ta hans händer i mina, se honom i ögonen och säga: "Såja, ta nu ett djupt andetag. Andas ut långsamt. Slappna av. Så, nu kan vi prata i lugn och ro." Undrar hur han skulle reagera då?
Jag sprang ut i korridoren och vrålade tillbaka (han var på andra våningen). Han kom ner för trappan och fick syn på mig. Istället för att stanna till i korridoren och utväxla några artiga fraser, forsade han med rödsprängda ögon förbi mig, sprang in på mitt rum och slog sig ner i min stol. Själv lommade jag lite förvånat efter och satte mig i besöksstolen.
Han började prata om att det är jobbigt när folk har problem med honom, och att en del tycks ha det (no kidding!). Jag påpekade att han har lyckats byta ut de flesta, så det borde inte vara så många kvar...som har problem med honom, alltså.
Efter ett upplyftande samtal om de lyckade nyrekryteringarna (läs fragmenterad monolog i uppskruvat tempo), reste han sig tvärt och sa att han gärna hade fortsatt att prata med mig, men att han var tvungen att åka iväg.
Jag funderade en stund, efter att han gått, om han är så där nervig och spattig mot alla, eller om jag gör honom nervös på något sätt. En gång när vi flög tillsammans, satt han och fällde ner bordet och satte upp det igen säkert hundra gånger. Upp och ner, upp och ner. Det satt ingen in stolen framför som tur var. Den personen hade fått fnatt i så fall.
Jag får alltid lust att ta hans händer i mina, se honom i ögonen och säga: "Såja, ta nu ett djupt andetag. Andas ut långsamt. Slappna av. Så, nu kan vi prata i lugn och ro." Undrar hur han skulle reagera då?
Arbeta sent
Jag har kommit på en sak som gör att det är så skönt att arbeta sent. När klockan är prick sex, slår luftkonditioneringen av, och det blir vilsamt tyst i hela kontoret. Avlägset hörs stadens brus, inga telefoner ringer, inga hårda klackar smäller i korridoren. Det är nu man kan dyka in i de riktigt svåra problemen, och faktiskt lösa dem.
Men, inte idag. Jag ska hem och tvätta ikväll. Och pyssla. Jag trivs mycket bättre i min lya nu när jag har fått upp gardiner i rummet. Akustiken blev helt annorlunda.
Den senaste timmen har Bleken suttit och pratat med mig om ditt och datt. Vi ska ha utvecklingssamtal snart. Han har någon variant med betyg som både han och jag ska fylla i om hur jag är och hur bra jag presterar, och sedan ska vi diskutera det. Tja, det kan vi väl. Den Andre drog sig alltid för att ha utvecklingssamtal med mig, för han tyckte att vi hade det hela tiden. Men jag brukade kontra med att vi mest hade avvecklingssamtal. Det är inte alls samma sak.
När jag tänker tillbaka på hur det var, de fem åren vi arbetade tillsammans, kan jag inte förstå att det över huvud taget gick. Ändå trivdes jag fantastiskt bra med jobbet, och faktiskt med honom som chef för det mesta. Det var precis som om tiden kan delas in i två helt parallella skikt: Ett övre officiellt skikt som fungerade bra och var helt ok, och ett hemligt, där allt var känslomässigt kaos, kris och elände. Mycket märkligt!
Men, inte idag. Jag ska hem och tvätta ikväll. Och pyssla. Jag trivs mycket bättre i min lya nu när jag har fått upp gardiner i rummet. Akustiken blev helt annorlunda.
Den senaste timmen har Bleken suttit och pratat med mig om ditt och datt. Vi ska ha utvecklingssamtal snart. Han har någon variant med betyg som både han och jag ska fylla i om hur jag är och hur bra jag presterar, och sedan ska vi diskutera det. Tja, det kan vi väl. Den Andre drog sig alltid för att ha utvecklingssamtal med mig, för han tyckte att vi hade det hela tiden. Men jag brukade kontra med att vi mest hade avvecklingssamtal. Det är inte alls samma sak.
När jag tänker tillbaka på hur det var, de fem åren vi arbetade tillsammans, kan jag inte förstå att det över huvud taget gick. Ändå trivdes jag fantastiskt bra med jobbet, och faktiskt med honom som chef för det mesta. Det var precis som om tiden kan delas in i två helt parallella skikt: Ett övre officiellt skikt som fungerade bra och var helt ok, och ett hemligt, där allt var känslomässigt kaos, kris och elände. Mycket märkligt!
Ett tag sedan
Jag har haft fullt upp den senaste veckan. Så fort jag blev frisk, någorlunda, drog vi iväg till Staden. Jag sydde gardiner till vardagsrummet, och Maken borrade hål, satte upp hyllor och annat typiskt manligt. Vi hade trevligt och mysigt. Handlade lite på rean och gick omkring och bara var.
Efteråt hälsade vi på hans storasyster med familj. Vi åkte vidare därifrån på lördag förmiddag. På vägen stannade vi hos Makens föräldrar och fikade en stund. Sedan åkte vi vidare till min mamma och hennes man. Där stannade vi över natten, och kom hem på söndag eftermiddag.
Nu sitter jag och slår död på tiden på flygplatsen. Tekniska problem... Bara en försening på ca 3-4 timmar. Ingen helt idealisk start på arbetsveckan.