Anima Mea

Jag sitter ensam hemma hos Sonen. Maken och Sonen har åkt iväg för att inhandla en styck träningsmaskin. Jag fick inte plats i bilen. Svärdottern jobbar men dyker väl upp snart.
Själv har jag fördrivit tiden med att ha gjort fint i köket och fixat en skylt åt Maken. Men annars finns det inte mycket lust att göra något alls.
Vem vill gå ut i det här vädret? Det är en sådan dag då det aldrig blir riktigt ljust, ens mitt på dagen, och molnen ligger så lågt att man inte vågar sträcka på sig, för då förlorar man sikten.
Inte konstigt att man blir lite låg i humöret också.

Nu har jag haft en sen lunch. Jag väntade telefonsamtal. Men nu har jag ätit teryakikyckling och sallad.
Min effektivitet håller i sig. Jag har betat av hela min lista, och lite till, och jag känner hur kreativiteten sjuder. I morse vaknade jag innan klockan ringde (det är verkligen helt unikt när det gäller mig) men konstaterade att jag kunde sova en liten stund till. Det ledde naturligtvis till att jag verkligen försov mig, eftersom klockan behagade att inte ringa alls.
Nåväl, det var ingen större katastrof, för jag hade inget möte inbokat.
Vi hade verkligen jättemysigt igår. Jag blev motiverad att städa och göra lite fint också. Det är aldrig fel.
Kväll ska jag tvätta, byta lakan och fixa. Dessutom har jag köpt ansiktsmask och hårinpackning, så jag ska ordna lite hemmaspa, tänkte jag. Det är faktiskt bara badkaret som fattas.

Igår glömde jag helt att äta lunch, och på eftermiddagen var jag helt darrig i knäna av lågt blodsocker. Jag höll nästan på att glömma det idag också, men då blev jag uppmärksammad av en kollega i sista stund. Annars är det sällan någon frågar om man vill följa med på lunch. Alla går i sina fasta konstellationer. Det är lite tråkigt.
Hur som helst följde jag med kollegan, och vi hade riktigt trevligt. Det är kul när man upptäcker någon, som kanske ger ett lite torrt första intryck, men sedan visar sig vara rolig och underhållande att prata med.
Idag har jag hittills varit förbluffande effektiv. Jag gjorde en "att göra"-lista i morse, och den har jag idogt betat av.
När jag går hem i eftermiddag ska jag gå förbi Systemet och köpa lite vin. Rött vin och goda ostar - en favorit i repris.

Jag ska bege mig ner på stan till en date. Vi ska träffas på centralstationen och gå till ett välkänt hotell i närheten, ta hissen till översta våningen där baren med utsikt finns. Där ska vi sätta oss med en öl eller kanske ett glas vin. Och vi ska snacka väldigt mycket.
Jag får raska mig nu, för jag ska vara där om tjugo minuter.

Idag är vädret extremtrist. Det är knappt att man vill gå ut. Jag önskar att något trevligt kunde överraska mig idag. Någonting jag inte alls räknat med, som skulle kunna lätta upp tillvaron och göra att jag känner mig glad och lätt om hjärtat.

Jag undrar hur många timmar varje månad som jag sitter på tåget eller på flyget. Jag har aldrig räknat efter. Kanske lika bra det. Men det känns bra att kunna utnyttja tiden till att fundera, blogga, lyssna på bok eller sova. Idag bloggar jag på telefonen till exempel.

Igår klippte jag ett äppelträd och planterade lökar som borde ha varit nere i jorden sedan i höstas. De hade redan börjat växa lite där de låg i sina platspåsar i växthuset. Stackars krakar! Det ska bli intressant att få se vad som kommer upp, om det kommer upp något.

 Vi vårstädade lite i trädgården och tände en liten brasa ute i skogsdungen utanför tomten där vi grillade korv och drack öl. Det var mysigt. Skönt att vara ute i friska luften och röra på sig lite grand.

Igår var en vanlig dag. Maken jobbade. Jag körde honom till jobbet på morgonen i nyaste bilmodellen, den som han hämtade mig med från flyget kvällen innanl. Den var lite rolig trots att det var en "sådan" bil. Sedan åkte jag hem och gjorde ingenting tills det var dags att ge sig av igen.
På vägen stannade jag till vid stora plantbutiken, med de enorma guldfiskarna, för att se om de hade en lökplanteringsgrunka, men det hade de inte. Däremot hade de en orkidéutställning med många väldigt konstiga sorter som jag aldrig sett. Guldfiskarna var ännu större än sist. Riktigt feta. En var helt klart nästan inte simkunnig av fetma.
På kvällen var vi hembjudna till vänner. Det var trevligt, men när jag var ute med hunden och traskade på de välkända gatorna som jag traskat på alla de år jag och Den Andre arbetade och bodde i den staden, kände jag en sorts sorg.
Vi gick och la oss och lyssnade på bok, när vi kom hem. Vi har kallt i sovrummet, så det är jättemysigt att ligga sked och bli hållen om. Jag var dödens trött och somnade dock direkt. Jag har inget minne alls av vad boken handlade om.
Idag ska det bli hemmapysseldag. Det brinner i öppna spisen, hunden sover i soffan små lätta snöflingor singlar glest ner från en grå himmel och försvinner i ingenting.

Jag fick tillbaka min dator efter lite fixning i Bios. Underbart. Jag trodde jag skulle behöva börja från början med allting. Dessutom saknade jag en fil som jag definitivt behöver på måndag, och den har jag också fått tillbaka.
Igår kväll körde jag ett lite hårdare träningspass än vanligt, och det gjorde nytta. Jag har varit på bättre humör och piggare idag, faktiskt.
Nu ska det bli skönt att fara hem till lugnet och tystnaden. Jag ska nog ta en öl på flygplatsen, också. Lite får man unna sig efter en hård arbetsvecka. Eller hur?

Jag sov gott i natt, och var hyfsat tidigt på jobbet. Klockan 10 skulle jag gå och klippa mig. Det tog ungefär 45 minuter. Efteråt var jag så trött, att jag kände mig helt tvungen att gå hem och lägga mig. Jag sov i mer än en timme och hade all möda i världen att ta mig upp och iväg till jobbet igen. På vägen tillbaka köpte jag mat, och tog en snabblunch för att kompensera min frånvaro. Man skulle kunna tro att jag har varit pigg och utvilad nu på eftermiddagen, men det kan man inte säga.
Varför blir jag så trött? Det måste vara något fel på mig. Jag har jättesvårt att motivera mig på jobbet också. Allt som jag ska ta mig för, som normalt inte brukar vara svårt eller ta emot, känns som stora, nästan oöverstigliga företag att ta i itu med. Det känns inte roligt. Ingenting känns riktigt roligt.
Kanske skulle jag vara piggare om jag kände lite mer glädje i tillvaron.

Jag lovade komma med en rapport om gårdagens utfall. Det blev inte så tokigt. På vägen hem gick jag in i ostaffären och köpte min favorit, Baskeriu. Sedan gick jag hem och fixade te, kollade lite på nyheterna och bråkade med min dator som bestämt sig för att fullständigt lämna in. (Nu skriver jag på en lånedator, medan min egen är inne på akuten).
Jag målade två tavlor; en som var ett beställningsjobb till en kompis, och en som var experimentell, som jag inte är riktigt klar med.
Jag gick däremot inte och tränade. Men det kan jag göra ikväll, istället.... kanske...

Nu ska jag tassa hem i mörkret, över fuktiga trottoarer och genom ogästvänlig kyla. Jag ska laga mig en god kopp te och äta en bit ost och sedan kommer jag förmodligen att spendera kvällen med att måla, tror jag. Efter att jag varit och tränat, förstås. Det låter väl inte helt fel?
Ska berätta hur det verkligen blev i morgon. Jag är expert på att ha goda intentioner, och sedan göra något helt annat.

Jag ska flyga med tidigaste flyget i morgon bitti. Det känns alltid som en fruktansvärd utmaning att stappla upp klockan fem och försöka fungera rationellt. Varför utsätter jag mig för detta, när jag kan ta flyget vid halv tio istället? Svaret är enkelt: Jag känner press att vara effektiv, utnyttja dagen, inte slösa tid. Det Lutherska arvet vilar tungt över mina axlar.
Just nu iakttar jag Maken när han kör en övertalningskampanj mot hunden, för att få henne att gå ut på kvällsrundan.Det är lite roande, faktiskt. Just nu gav han upp och sa att hon slipper.

Jag längtar väldigt mycket, fast jag är hemma. Jag har allt jag behöver men saknar hela tiden något. Varför är det så?
Det är precis som om jag har ett stort hål inuti, som jag är rädd att ramla ner i.

Det har varit en fin helg. Vi har haft fullt upp med vänner att umgås med och annat mys. I lördags fick vi till och med uppleva snö, men idag är den helt borta, tyvärr. Jag och Sonen gick en promenad i solskenet i lördags förmiddag,och det var nästan smärtsamt ljust med all sol och snö, men det kändes nyttigt. Rena ljusterapin.
Nu är det dock tyst i huset och vanligt, mulet vintermörker ute. Jag ska försöka göra något vettigt med alla siffror idag. Dags att analysera och skriva ner lite slutsatser.
I eftermiddag ska jag till kuratorn igen. Kanske kan hon stilla min olust som ringlar sig och kastar sig fram och åter i mitt inre som en ilsken daggmask.

De flesta har gått hem. Och snart ska jag bege mig till flygplatsen. Ikväll ska vi umgås med Sonen och Svärdotterm. Det ska bli trevligt. Vi har inte träffats på ett tag nu. De vet inget om den senaste tidens händelser, och det är lika bra det.
Jag har inte berättat för någon mer än de jag var tvungen att berätta för.
Vissa saker känns som om det är bäst att försöka glömma. En kollega till Maken brukade alltid säga: "Skit ska spolas ner - inte analyseras"
Han kanske har rätt till viss del. Men ibland måste man analysera också. Annars kanske man inte får veta grundproblematiken.
Idag har jag stött på Den Andre två gånger. Han har rakat av sig skägget, och såg genast fem år yngre ut. Det gör ont att se honom. Ingen har skadat mig mer än vad han har gjort.

Jag pratar med min pappa flera gånger om dagen nu när han ligger på sjukhus. Han verkar ha lite tråkigt. De opererade honom i söndags och då tog de bort hans högra fot. Det räckte tydligen inte för nu ska de operera honom igen och ta av benet ovanför knät. Allt blir mycket mer komplicerat då. Han kommer att känna sig mycket mer rörelsehindrad och rehabiliteringen blir svårare. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Han är väldigt tjurig och envis så det är inte lätt att få honom till något han inte vill, som att flytta från sitt hus till exempel. Och hur ska det gå med katten om han flyttar? Många jobbiga beslut.

Idag ska jag gå hem i någorlunda tid från jobbet. Igår satt jag kvar till åtta och gjorde mina eländiga reseräkningar från oktober och framåt. Det är inte bra. Jag måste bli bättre på att disciplinera mig och göra sådana trista saker i tid.

Men idag har jag tagit med mig träningskläder, och ska gå direkt till hotellet som ligger på vägen hem, där jag har mitt träningskort. Jag kommer att känna mig som en ny människa efteråt, helt säkert. De mjukt fettinbäddade muskelgrupper som legat i bekväm dvala den senaste tiden får ett chockartat uppvaknande. Om de nu alls finns kvar, vill säga. Jag är inte riktigt säker på det.

Och just nu önskar jag jättemycket att jag hade ett badkar. Då skulle jag tända ljus, ha i en massa skum, sätta på webradion på lastfm.se och lyssna på lite stillsam jazz samtidigt som jag läppjar på något gott. Det är trist att inte ha badkar.