Jag sov som en stock en hel förmiddag. Sedan satte jag mig och jobbade och fick gjort en massa. Vid fyra-tiden kom en kollega och hämtade mig, och efter det har jag varit i full gång igen. På kvällen hade de ordnat en jättretrevlig middag långt ute i bushen, vid en lite sjö, där vi satt i ett runt hus med en öppen eld i mitten. De lagade maten över elden, och det var både gott och mysigt. Två trubadurer var där och sjöng Cornelis-låtar.
Igår kväll kom jag hem igen, och idag har jag varit iväg öch hat en dragning på ett möte i en stad lite söderut häifrån.
Nu ska det bli jätteskönt att ha helg. Vi ska äta oxfilé och dricka rödvin.

Mitt i alltihopa, när jag verkligen måste vara på topp, känner jag hur hela kroppen strejkar. Ont i halsen, öm i varenda muskelfiber, ont i huvudet och så stel i nacken att det knastrar.
Det är bara att stanna i sängen och invänta bättre tider. Som tur är, kan jag i alla fall jobba lite grand eftersom jag har med mig dator och modem (å andra sidan: när har jag inte haft med mig dator och modem?).

Det är verkligen fantastiskt fint väder idag. Jag och jycken gick en lång promenad, och det räcker utmärkt att bara ha shorts och linne på sig idag. Jycken fick förstås ha päls, som vanligt. Nu är det så sent på hösten att man får gå med hunden på hela stranden, så det gjorde vi. Det är så fridfullt med kluckandet mot stranden, sjöfåglarna som pysslar med sitt och olika spår i sanden av hästar, hundar, rådjur och människor. Jag höll mig borta från björnbärssnåren idag. Rivmärkena från de förra dusterna börjar läka nu, och jag har frysen full, så jag får försöka hålla igen lite.
Nu ska jag dock sätta mig och jobba med saker som jag inte hunnit med under veckan. Jag känner ett starkt behov av att komma ikapp, så jag slipper känna stressen av att hela tiden ligga efter. Förhoppningsvis blir det bättre balans senare, fast så tror jag alltid, och så brukar det sällan bli. Men jag kan ju inte bara ge upp.
Maken jobbar hela dagen, så jag kan göra precis vad jag vill utan att det stör.
Helgen blir väldigt kort när jag kommer hem vid halv åtta på fredagkväll, och åker hemifrån kl 06:00 måndag morgon. Det gäller att hinna med. Dessutom måste jag packa stora väskan den här gången, eftersom jag ska vara borta till på torsdag kväll, och inte i Staden som jag brukar. Dit tar jag bara med mig ryggsäck, eftersom det mesta redan finns där, så det är enkelt. Men packångesten sparar jag till i morgon. "Var dag har nog av sin egen plåga", som Jesus sa.

Orkar inte

Det känns verkligen som höst ute. Det regnar, och det är mörkt. Dock är träden alldeles gröna fortfarande, så kanske tar jag ut höstkänslan lite i förtid.
Jag gillar faktiskt hösten. Känslan av att allt slår sig till ro i naturen, att djur och växter kommer in i en viloperiod, är skön. Det gör att jag också tycker att jag kan vila och mysa med gott samvete. Tyvärr brukar arbetslivet ställa andra krav på insatser under hösten. Det är precis som om allt ska hinnas med. Men när det väl är undanstökat, då kan man slå sig till ro framför brasan och njuta av stillheten.
Det är massor med björnbär i år, och varje gång jag är ute med hunden plockar jag lite. Nu har jag flera påsar i frysen som jag ska ta fram vid lämpliga tillfällen. Det känns nyttigt på något sätt.
Jag ska plocka äpplen i trädgården, också. Göra en och annan kaneldoftande äppelpaj, ta hand om växter som ska få komma in i stugvärmen under vintern och kanske planetera lite lökar, som kan sticka upp sina små toppar till våren.
Jag trivs med hösten. Egentligen trivs jag med livet oavsett vilken årstid det är. Det är det som är lycka, tror jag. Kanske börjar jag lära mig att hitta dit.

Maken berättade att han vaknade av en mardröm i natt. Han drömde att jag hade lurat honom igen, att jag hade levt ett annat liv i Staden, och att allt var tillbaka på ruta ett. Han hade vaknat med hjärtklappning och efter det kunde han inte somna om på ett bra tag.
Det gjorde ont i hjärtat på mig att höra det, och jag försäkrade honom att allt var lugnt, att jag verkligen inte lurat honom. Jag vet att det skulle krossa honom om jag gjorde det, och jag vill inte att någonting ska få honom att tvivla på mig igen,
Ingenting, och inte någon. Jag vill överhuvud taget inte ha kontakt med någon som han inte vet om, och som jag inte kan var öppen med. Jag vill att det inte ska finnas några hemligheter alls.
Det är slut med mardrömmar nu.
Nästa vecka kommer Svärdottern på besök till Staden. Då får vi se vad vi hittar på för skoj.

Det var länge sedan jag skrev, och det har känts rätt ok. Behovet finns inte på samma sätt längre. Det känns som om ett kapitel är avslutat, och ett nytt har tagit vid.
För första gången på väldigt länge känner jag uppskattning för hur jag har det, min familj, mitt äktenskap och mina vänner. Jag har lite större distans till jobbet, vilket jag tror är bara hälsosamt imitt fall.
Den inre smutsen som jag burit på, i form av dåligt samvete för dåliga handlingar, har nästan tvättats bort. Det känns också bra.
Nu ska jag jobba för att det ska fortsätta på den vägen.

Jag har tvättat, städat, planterat om krukväxter och fixat i största allmänhet. Jag har gjort riktigt fint i gästrummet också, så att min väninna och hennes dotter ska trivas där.
Det känns rättså bra idag, även om jag kan ana att svårmodet ligger på lur inuti, beredd att göra sig påmint om jag inte trycker undan det.
Det ska hur som helst bli väldigt kul att träffa min väninna efter så lång tid. Vi har inte setts på några år på grund av olika omständigheter. Men vi har känt varandra sedan åttaårs åldern. Vi känner varandra nästan som om vi vore systrar. Hon har gått igenom en hel del, och jag har försökt finnas där alltid. Det är bara under de senaste åren jag inte riktigt grejat det, eftersom jag har trasslat så mycket själv. Men nu har vi båda kommit ut rättså helskinnade på andra sidan, och kan ta vid igen där vi slutade.

Min svärdotter ringde och sa att hon ville att jag skulle vara smakråd. Hon kom och hämtade mig. och vi hade en kanontrevlig dag på stan med sushi till lunch och fika på Espresso House. Hon fick två par nya skor som var av helt ny stil jämfört med det gamla vanliga. Och på det hela taget var vi båda väldigt nöjda.
Jag har ringt min mamma.
Maken och jag hade en trevlig grillafon. Jag har kollat på film, druckit ekfatslagrad rom och ätit mörk choklad.
Dessutom har jag ringt min försummade barndomsvän, och hon kommer hit i morgon för att stanna över helgen. Det känns som om jag tagit mig upp ur svackan.
Nu ska jag sova ett barns sömn.

Jo, det är deppigt. Men jag försöker göra det bästa av situationen genom att pyssla hemma, lyssna på bok, ta promenader mellan skurarna och vara ut i trädgården närhelst möjlighet ges. Igår klippte jag faktiskt gräset. Det har nog aldrig hänt förut. Det brukar vara Makens jobb annars.
Idag hittade jag en lite solros på stranden som jag tog med hem, och nu står den och lyser på mitt ekbord.
Det är en massa personer som jag borde höra av mig till. Inte minst min mamma. Men jag har så svårt att ta kontakt med andra när jag känner mig så här låg. Det tar emot något helt enormt. Jag vet inte riktigt varför.
Men nu ska jag i alla fall ta mig en kopp kaffe. Och så ska jag slå ihjäl flugan som envisas med att slira runt på in skärm.
Jag har fått ett elektrifierat tennisracket för just det ändamålet.

Jag är hemma och har "semester"  medan Maken jobbar. Det är typiskt semesterväder: Grått, blåsigt och trist.
Vi kom hem igår kväll rätt sent, efter en trevlig helg med Sonen och Svärdottern. Det går bra för dem, och det värmer ett modershjärta.
Själv befinner jag mig åter i den välbekanta gråzonen som kallas dystymi. Där har jag förmodligen befunnit mig mer eller mindre större delen av mitt vuxna liv. Det går att hantera, och de senaste åren, med en liten dos medicin varje dag, har jag för det mesta jag hållit mig precis ovanför kanten till den grå zonen. Bara emellanåt har jag ramlat ner.
Det händer oftast när jag är ledig, har det för lugnt, och inte upplever att något pressar mig, då glider jag ner igen. Då hinner jag bara vara och tänka för mycket, och då kommer känslorna av meningslöshet och hopplöshet som något som bara väntar på att få tränga ut. Det är verkligen jobbigt.
Vad jag än försöker fokusera på, känns det meninglöst och omotiverande. Vad jag än försöker tänka på, även sådant som jag normalt sett uppskattar, förvrids och förmörkas det av allt det svarta som bubblar upp inifrån.
Ändå har jag försökt distrahera mig genom att lyssna på talböcker (det hindrar mig från att tänka för mycket). Men det hjälper inte riktigt.
Jag har försökt analysera om det är något fel på mitt liv, min omgivning, min man. Tidigare trodde jag det, att om jag bara bytte ut allting skulle det bli bra. Men det är inte så. Det är oftast inget större fel på det som är runt omkring mig, utan på mig. Den insikten gör att jag lättare håller mig borta från trubbel, och istället kan jag sitta stilla i båten invänta bättre tider.

Vi gick vår sedvanliga förmiddagslunk, jycken och jag. Vi hade kommit till fältet där den halvvuxna minkungen gick sitt obarmhärtiga öde tillmötes. Just därför höll jag järnkoll på allt som hände och vad min hund gjorde. Borta vid vägen, ungefär 100 meter bort, såg jag en kille komma gående med en långhårig, stor schäfer, och en lite gråsvart hund av obestämbar sort.
Plötsligt kommer den lilla gråsvarta springande mot oss i full fart, med schäfern hack i häl.
Min hund satte sig defensivt ner mellan mina fötter, och vi stod stilla så tills killen, som var i nedre tonåren, kommit ikapp sina hundar. Hela tiden hade han ropat in dem utan någon som helst reaktion från hundarna.
Jag iakttog ett tecken på stigande aggression hos schäfern. Den stod blixtstilla och stirrade på min hund, samtidigt som den reste ragg och morrade dovt. Min hund morrade tillbaka, där den satt mellan mina fötter, och då var det klippt. Jag hann gripa tag i pälsen på schäfern precis när den skulle till att hugga min hund över nacken.
Den förvirrade pojkskraken lyfte upp den lilla gråsvarta och stod bara och tittade på mig med stora ögen, när jag krampaktigt höll i nackskinnet med båda händerna på schäfern och kämpade, samtidigt som den krängde, skällde och högg efter min hund, som gav igen efter bästa förmåga, trots underläge i storlek och tyngd
Så hade jag kunnat bli stående länge om jag inte haft vett att säga till honom att släppa ner den gråsvarta och koppla schäfern. Så fort det var gjort, kunde jag lyfta upp min hund och gå undan med den.
Jag hoppas att killen förstår att det inte är så lyckat att gå med två hundar okopplade, som inte ett dugg lyssnar på kommando, och dessutom är aggressiva mot andra hundar.

Jag har kommit välbehållen hem, och sitter nu i soffan, med hunden fridfullt sovande under mina ben. Dagens inköpta ostar har avnjutits tillsammans med ett glas rött, och det är alldeles lugnt och skönt. Maken ligger i den andra soffan och verkar må väldigt bra, han också.
Det är verkligen en stor kontrast till hur det var för bara ett litet tag sedan, när jag skulle lämna kontoret i stora Staden. Plötsligt insåg jag att det är nya tider nu under sommaren. Jag fick väldigt bråttom. Jag hade sex minuter tills tåget skulle gå. Det hade inte varit något problem i normala fall.
Har du sett Wallace och hans hund Gromit i filmen "Wrong Trousers"? Den är bra. Riktigt kul med den kriminella pingvinen som flyttar in och tar över.
Jag packade ner min dator, tog ut osten ur kylskåpet och sprang ut i storstadsvimlet. Jag sprang fort, som jag brukar, ända tills jag kände att jag höll på att tappa mina trosor. Jag hade, dagen till ära, valt ett par sömlösa, släta och ytterst mjuka trosor som sitter som en andra hud och inte syns under ens den mest avslöjande klänning. Enda nackdelen med dessa trosor upptäckte jag idag: Man kan inte springa med dem, för då ramlar de ofelbart ner till knäna. Inte bra. Jag fick börja gå återhållet med en hand diskret placerad på övre delen av låret för att hindra ytterligare förfall.
Alltså hann jag inte till tåget. Fick istället hetsa en taxichaufför att köra väldigt fort till flyget samtidigt som jag ringde till flyget och försökte övertala dem att inte stänga gaten innan jag kommit fram.
Jag kom med. Men det kostade 490 kronor. Min tröst är att det finns erfarenheter som är mer dyrköpta än denna. Och det slutade bra i alla fall.

Vi var ute på en lugn och fin promenad, jag och jycken. Plötsligt, bara någon meter ifrån oss rultade en halvvuxen minkunge fram bakom en grästuva. Jag tyckte jag reagerade blixtsnabbt, men hunden var snabbare och fick ett fast grepp runt nacken på den. Det var genast kört, trots att jag ryckte undan hunden och lyfte upp minken. Det var så sorgligt. Varför ska man ha en hund som plötsligt, från att vara det tröttaste gosedjur man kan tänka sig, plötsligt förvandlas till en blodtörstande best med stora huggtänder? Det är något i stil med Gremlins, alltså. Eller Dr Jekyll och mr Hyde.


Jag skällde på henne och försökte visa hur fel hon hade gjort, men samtidigt inser jag det hopplösa i att försöka kväsa en så stark jaktinstinkt som hon har.
Jag vet var minkarna bor, och jag brukar aldrig gå med henne ens i närheten där. Den här minken var definitivt på fel ställe; på en gräsplan som används som parkering för badgäster på somrarna. Inte bra.
Nu surar vi på varandra, hunden och jag. Nåja, det är väl mest jag som är sur, eller kanske mer illa berörd.

Snart ska jag sätta mig på planet till Staden för att vara med på ett samkväm hemma hos Spatte. Det var egentligen Bleken som skulle vara med, men eftersom han har blivit riktigt sjuk (hjärninflammation) får jag "den stora äran" istället.

Det har regnat en hel del. Det behövdes för gräsmattorna var alldeles torra och gula. Det är på tiden att få lite gjort inomhus också. Det blir gärna eftersatt när man är ute från morgon till kväll. Men nu har jag städat noggrant i skåpen i köket, och idag ska jag ta itu med badrummet.
Samtidigt lyssnar jag på Fritiof Nilsson Piratens bok, Bock i örtagård. Den är både intressant och rolig. Han skriver minst sagt mustigt, och det är en livlig skildring av hur folk hade det på den tiden (tidigt 30-tal). Och det var inte alls lika färglöst och stelt, som man kan tro om man tittar på fotografier från den tiden...

Nu ska jag äta brunch.

Idag åkte familjen, som bott hos oss den senaste veckan, hem till Norge.  Det blev väldigt tomt och tyst, men samtidigt var det ganska skönt att bara få vara för oss själva. Det var första gången på två veckor, så det var på tiden. Vi firade med att sova på en filt i trädgården och mysa lite allmänt, om ni fattar.
Jag har känt mig så ovanligt lugn och harmonisk den senaste tiden. Det är precis som om jag skulle vara lycklig. Jag tror nästan att jag är det. Det är inget som direkt stör mitt samvete, inget som oroar min nattsömn och det känns som om vi har ett bra liv tillsammans, Maken och jag.

Nu har vi varit hemma ett par dagar. Familjen, som hade hand om hund och hus när vi var borta, är fortfarande kvar. Idag ska vi slå upp tält i trädgården tillsammans med barnen, så ska de få sova där i natt. Bara för att det är kul och spännande när man är barn.
Det är lite blåsigt ute, men det är varmt och det regnar inte.
Allt känns bra.

Vi har haft några dagar med intensivt program, massor av vänner att umgås med. Och varje kväll har avslutats lite för sent med lite för mycket av både mat och dryck. Men vi har haft väldigt trevligt. Nu börjar det dock kännas lite här och var. Mest är det magen som tagit stryk. Den klarar inte att stressas så mycket. Min mage mår bäst av att äta lite, regelbundet och helst GI. Så har det inte blivit, kan jag säga.
Dessutom behöver jag lite lugn och ro emellanåt, för att magen ska känna att det är läge att göra sig av med slaggprodukterna. Så har det inte heller blivit, kan jag säga. Jag känner mig lätt skendräktig.
Men det är små problem jämfört med det positiva vi har fått uppleva.

Vi hamnade istället på en helt annan restaurant, men det gjorde inget. Vi träffade folk som vi känner sedan gammalt, och hade en trevlig kulinarisk upplevelse desutom. Det har varit en lång dag, och det var helt nödvändigt att säcka lysena en stund i mellantiden.
Nu ska det bli riktigt skönt att få krypa till kojs. Hotellakan känns speciella, Särskilt när man druckit ett glas rött och lägger sig nyduschad.
Imorgon är en ny dag. Jag tror till och med den blir längre än idag.